KjøbenhavnsUniversitetsFireundredaarsfest_1879

S tu d e n te r n e s F e s t. 69 Vi aro unge och forty benågne att se allting i ljust. Vill någon klanclra oss derfor, så svara vi bonom, att v i hafva ra tt ocb h a n orått. L å t tiden vara ond: det beror på oss sjelfva att åndra dess art. „Den seger, som ofvervinner veriden, ar vår tro “ — detta ord af gudomlig visdom ar for (oss) mer ¿in allt menskligt tvifvel. Ing er seger utan strid! Vetenskapen luttras och renas genom kampen mot okunnighet och morker; martyrernes blod blef till ett fruktbringande vårregn for korsets spåda, men lifskraftiga tro, och k ring Dybbols hjeltegrafvar skall engång ett frigjordt folk bara vittne, att våldet ej har något beståndande rum i forsynens verldshushållningsplan. Så låtom oss då tro och hoppas och handia efter vår tro och vårt hopp. Måtte intill de senaste tider eder gamla hogskola, evigt ung, med oforminskad kraft få verka for sitt hoga mål a tt båra ljusets og rattens fana i spetsen for Danmarks folk! L icen t. theol. F a l i 1b e c k fra L u n d h o ld t derefter følgende T ale: I hafven velat stånga eder inne med eder glådje och eder sorg. Men s e ! vår medkansla trang er sig på eder med bppna armar och fordrar att få dela dem. I hafven velat isolera eder, men vi hafva kommit for att protestera deremot, for a tt visa eder, att I ej å r e n isolerade. Vi forstå fullkomligt de kånslor, som i denna tid beherrska eder. Det g år en låra genom veriden, som visserligen kan gora oss, om vi på henne tro, missmodige. Inom vetandets rike gifver hon sig u t for att vara den trollformel, kvarmed tillvarons alla gåtor skola losas, och inom handlingens fordrar hon att vara beståmmande lag. Hon heter „kampen for tillvaron“ och forkunnar den starkes rå tt och den svages, den naturligen svages forderf och undergång. Men de verldsvise, som båra detta stridens evangelium u t kring veriden, hafva glomt, a tt David slog Groliath; de forbise, att menni- skan blott endeis lyd er under den materiella naturens lagar, och att hon år, hvad hon år, icke genom sig sjelf eller de y ttre medel, som stå henne till buds, utan genom de idéer, som i henne tag it kott och blod, och for hvilka hon lefver och verkar. Vålan då, I Danmarks studenter! på eder ståller fosterlandet det kraf, att I vårjen dess sjelfståndighet och håfden dess rå tt; ty I åren vigde till idéens prester ibland edert folk: I åren de strids