Onkologi i Sverige Nr 6

Urologi Urologiska tumörer – MRD-styrd behandling, nya perioperativa koncept och skiftande roller för hor monell intensifiering. Uro-onkologifältet bjöd på några av årets mest riktlin jepåverkande resultat, där både blåscancer och pro statacancer tog tydliga steg mot mer individualiserad behandling. För muskelinvasiv blåscancer var det framför allt två studier som stack ut. I den stora fas III-studien KEYNO TE-905/EV-303 visade kombinationen av enfortumab vedotin och pembrolizumab, perioperativ vid cystekto mi jämfört med enbart cystektomi, en påtaglig förbätt ring i både återfallsfri överlevnad (mEFS ej uppnådd för experimentell armen vs 15.7 mån; p<0.0001) och total överlevnad (mOS ej uppnådd för experimentella armen vs 41.7mån; p=0.0002) hos patienter som inte kunde få cisplatin. Det är inte överraskande resultat utifrån att kombinationen enfortumab vedotin och pemrolizumab har tidigare visat sig vara mycket effektiv hos patienter med metastaserade urotelialcellscancer. Det kanske mest banbrytande bidraget kom dock från IMvigor011, den första randomiserade studien som visar att adjuvant behandling kan styras av molekylär restsjukdom (MRD) i form av ctDNA. Patienter som efter cystektomi var ctDNA-positiva fick tydligt längre sjukdomsfri (mDFS 9.9 vs 4.8 mån; p=0.0047) och total överlevnad (mOS 32.8 vs 21.2 mån; p=0.013) med atezo lizumab än med placebo. Däremot hade ctDNA-negativa patienter utmärkt prognos utan adjuvant behandling. Resultaten öppnar för en framtid där adjuvant behand ling inte längre ges rutinmässigt, utan skräddarsys utifrån molekylär riskprofil unikt för varje patient. Även inom prostatacancer syntes ett tydligt skifte i hur risk definieras och vilka patienter som verkligen gynnas av intensifierad behandling. I ENZARAD – en stor fas III-studie i högrisk lokaliserad eller lokalt avancerad sjukdom – gav tillägg av enzalutamid till hor monbehandling och strålbehandling ingen förbättring av vare sig metastasfri (74procent vs 72procent; p=0.34) eller total överlevnad (83procent vs 80procent; p=0.40) efter åtta års uppföljning. Resultatet var oväntat i ljuset av tidigare positiva studien STAMPEDE, men pekar på att inte alla patienter med hög risk behöver eller svarar på intensifierad antiandrogen behandling. Viss nytta sågs dock hos män med mer avancerad lokal utbredning eller lymfkörtelmetastaser, vilket kan vara behjälpligt i framtida patientselektioner. Samtidigt var resultaten från EMBARK betydligt mer positiva för en annan patientgrupp – män med bioke miskt återfall efter tidigare kurativ behandling. Här förbättrade kombinationen enzalutamid + leuprorelin totalöverlevnaden med över 40 procent (HR 0.597; p=0.0006), ett av de tydligaste bevisen hittills för att tidig hormonell intensifiering kan förlänga livet i detta stadium. Det är värd att nämna att behandlingslandska pet förändrats snabbt: PSMA-PET används i dag i stor utsträckning och avslöjar ofta spridning som inte synts i äldre studier. EMBARK-resultaten är övertygande – men att framtida studier måste anpassas till modern bilddi agnostik för att rätt patient ska få rätt behandling.

AI och biomarkörer – när datorn blir medtolkare av tumörens språk

Slutligen var ett av de mest tvärvetenskapliga inslagen den våg av presentationer där artificiell intelligens, digital patologi och avancerade bildanalyser användes för att förutsäga behandlingssvar. Precisionsmedicin handlar inte längre om att utveckla nya målinriktande läkemedel – utan minst lika mycket om att förstå vem, när och i vilken dos läkemedels ska användas; och till vår hjälp har AI visat fram fötterna. Flera studier visade hur AI integrerar bilddiagnostik och molekylära data och omics-profiler för att förutsäga behandlingssvar. I NERO kunde en kombination av ra diomik, genomik och transkriptomik förutsäga respons på niraparib vid mesoteliom. I AEGEAN predicerade ra diomik tillsammans med ctDNA-nivåer både patologisk komplett respons och event-free överlevnad i NSCLC. Och i en post hoc-analys av CROWN kunde AI bättre förutse respons på ALK-hämmare i ALK-positiv NSCLC jämfört med traditionell RECIST-mätning. Sammanfattning. En kongress som pekar framåt Sammanlagt lämnar ESMO 2025 en tydlig känsla av att onkologin står mitt i en övergång: ADC:er förflyttas som förstalinjes behandling, adjuvant CDK4/6-hämmare visar nu överlevnadsvinst som lugnar både läkare och patienter, konsoliderande lokalbehandling får en ny roll i en värld av målriktade läkemedel, och med hjälp av ctDNA och AI börjar vi närma oss en situation där vi kan behandla när det verkligen behövs – och avstå när det inte gör det. n

#6 2025 |onkologi i sverige |47