RoforeningenKvik

då kande jag en jåttehand på min axel, och en rost »från

ofvan« (Admiralens) sade, i det jag med mildt våld fordes

in i »det allra heligaste«: »Newton, lad være at staa og hør

paa al den Sludder, paa vor Tid roede vi mere og vrøvlede

mindre, nu tager vi os en Gammel«. Nog af, vi fingo låra

oss af våra seniors att

»ålska och vorda

»Kvik«,

och det

har visat sig långre fram i livet, att svårare hafva vi haft att låra,

»Kvik«

hafva vi under årens lopp lårt kånna som en af

de klubbar, hvarest man båst uppfattad den af roddidrottens

många hårliga sider: att utbilda den verkliga idrottsmannen,

som ståndigt soker mota till tåfling for tåflingens och for sin

idrotts skuli, som bår ett nederlag efter ådel kamp med gladt

jemnmod, och som glåder sig åt segern icke endast for egen

del utan åfven for kamratens och for sin klubbs åra.

Det synes mig dessutom, att

»Kvik«

har i handling visat,

att den till fullo uppskattar den viktiga insatts for vidmakt*

hållandet och framtida ytterliga utveckling af roddsporten i

Oresund, som tåflingen med klubbarne på den svenska

sidan utgor.

Vi kånna alla den extra bouquet, som striden for det egna

landets fårger skånker sporten.

Liksom våra foregående generationer af malmoroddare låtit

Kvik«s

namn gå vidare till oss med den goda kamratskapens

ådla klang, år jag ofvertygad om, att nuvarande och kom*

mande medlemmar af

Malmo Roddklubb

skola som en kår

plikt soka vinnlågga sig om, att det vånfasta forhållandet

våra klubbar emellan alltjemnt uppehålles och ytterligera ut*

vecklas.

Och så en sak till:

Det måste glådja Er, gamle medlemmar, som utan att svika

troget stått bi Er kåre klubb i många år, att den dag

»Kvik«

firår sitt femtioårsjubileum, det icke minst år Edra personlig*

heter som år orsaken till den måktiga våg af sympati, for*

ståelse och hyllning, som strommar

»Kvik«

till motes från

denna sidan sundet — — — från oss beledsagad af ett run*

gande

Malmo Roddklubbs »Leve«

deri hjerteligen inståmmer

OTTO NEWTON.