S_KonugCarlXGustafsBragderII

S J Ä T T E B O K E N

6 5 3

1659. man künde hafva tili forbund, som upp-

rättas a f sä m änga hufvuden . F lärtigarne

a f Lüneburg hade försäkrat kurfursten a f

Brandenburg, a tt om han icke an g rep e

konungen s om råden i W e s tfa len och

N eder-S ach sen , sku lle de garan tera , att

kurfurstens b e sittn in g a r därstäd es äfven

b lefve för skon ad e för anfall. Konungfen

an såg d et hårdt a tt ick e ä g a frihet

att tv in ga sina ilender tili en d iver

sion, men han m ä ste d o ck b etrak ta det

som en fördel, att d e s sa lancier ätmin-

ston e b lefve räddade frän k r ig e ts o lyck or,

i synnerhet som han icke kunde fö r e ta g a

nägo t i d e ssa trakter, innan han fätt

v isshet om hjälp frän Frankrike. Därför

ville konungen ick e heller inlåta s ig i

nägo t förbund m ed p fa lzgrefven a f N e u 

burg, förr an denne brutit lö st m o t

Brandenburg och innan han vo re säker

på den franska hjälpen.

Försök tili

§ 6 9 . D ä man frän in tet håll kunde

med^Bran

P^1 n% on hjälp, ak tad e k onun g en

denburg.

« öd ig t att sök a m inska an ta let a f sina

ilender. F ör d etta ändamäl uppd rog han

ät grefven a f W a ld e ck , som sku lle b eg ifv a

sig tili K a sse l, att sök a äväg ab r in g a en

forson ing m ed kurfursten a f B randen 

burg. A n ledn ingar funnos o ck sä a tt tro,

att denne icke sku lle beflnnas ob en ä g en

härtill, sedan F yn utan fram gäng anfallits,

hvaraf han kunde befara, a tt om fred

med D anm ark k omm e tili ständ , han

icke sku lle b lifva däri inb egr ipen och att

skädep la tsen för d et a f Ö sterrik e upp-

väckta k rig et tili ä fven tyrs sku lle kunna

blifva förlagd tili hans om råden. I längd en

skulle kan sk e ick e heller hans forb indelse

med kejsaren b lifva tili n ägon fördel för

honom , i b etrak tand e a f a tt kejsaren s

utan hans m edg ifvand e företagna fälttäg

tili Pomm ern vä ck t icke ringa förtret.

Kurfursten hade ick e gynn a t d etta in fall

vidare, an att han bev ilja t de k ejse rlig e

fritt g en om tå g likväl utan att hafva läm-

nat proviant ä t trupperna. Flan an sä g s ig

under d e ssa förhällanden icke böra afslå

äterkny tandet a f vän skap en m ed S v e r ig e ,

1 synnerhet som suverän iteten öfver P reu s

sen svärligen komm e att g o d v illig t lämnas

honom a f polackerna , äfven om de pä

grund a f sin b ekymm ersamm a ställn ing

sku lle n öd g a s utrymma d et ät honom . 1659.

F ö r att vinna suverän iteten m äste man

ock sä räkna med grannarne.

K onun gen , som icke ville försumma

n ä g o t tilliälle att stärka sin ställning,

b e slö t att o förtö fvad t inleda underhand

lingar om förlikn ing med kurfursten, i

synnerh et som denne i afsevärd grad

sku lle kunna förhindra förlikning med

po lacker och holländare. I detta sy fte

sku lle g re fv en a f W a ld e ck läta kurfurstens

sv ä g er , land tgrefven W ilhelm , forstå den

stora skada som g en om konungen s och

kurfurstens o en igh e t tillfogad es p ro te 

stan tism en och huru österrikarne icke

b lo tt h e tsa t p ro testan ter m o t hvarandra

utan äfven dragit nägra ö fver pä sin

sida, hvarigenom österrikarne lätteligen

sku lle kunna få öfverhand öfver alla.

K onungen fordrade för ö frigt ingen sa tis

faktion för honom tillfogad skada, icke

heller nägon allians, endast att kurfur

sten sk ilde s ig frän konungen s fiender och

icke vidare lämnade dem nägon hjälp, icke

bev iljade dem g en om tå g eller tilläte, att

kontraband dem tillfördes g en om hans

land. K onun gen ön skad e em ellertid , att

bärtigen a f G o ttorp å terinsa ttes i sina rät-

tigh e te r och att kurfursten i en lighet med

fordraget i Labiau beta lad e resterande

p enn ingbelopp , eller, därest han icke ville

d etta, lä te konungen få andel i tullen i -

Pillau. Om land tgrefven sku lle nämna

n ä g o t om härtigen s a f Kurland återin-

sä ttand e i sina rä ttigheter, sku lle W al-

deck svara, a tt konungen icke kunde g å

in därpä och så som skäl därför anföra,

att Kurland u tg jorde en del a f Livland,

som de po lska sändebuden redan fätt

order att afträda tili S v e r ig e , att ät

S v e r ig e m ä ste ä tm instone tillerkännas

d o m in iu m d ire c tum

däröfver och att

konungen icke kunde befria härtigen frän

v issa onera. D e t vore bättre, att härtigen

finge ved er lag på annat håll, exem p elv is

i S am og itien , L itauen eller Pomm erellen ,

eller att kurfursten där to g e satisfak tion

och i stä llet g ä fv e härtigen Minden med

titel a f riksfurste.

Om m ed allt detta intet kunde uträttas

h o s kurfursten, var konungen beslu ten

att sammandraga trupper i härtigdöm et