326 / 435
318
For Romantik aa halle Historier
M
Søren Pipperup.
in Pegasus, min ej’en Krigge,
Bru dine Vinger lit adræt,
A je fra Joren op ka stegge
I Æteren som en Raket,
Saa der je ongefær som Lærken
Ka mine glade Triller sla,
Saa di ska strømme ud fra Kværken
Som fra en Filhatnonika!
Paa Sjenen, vor man Ølenslæger
Aa Holberg udenfor har sat,
Je nys har tømt et Glædens Bæger
Ud te den allersiste Slat;
Skønt vi mæ rød Plakat æ drellet
Ei blaat te Løst derovre tit,
Be P ete r P lu s tesist dov spellet,
Aa de aldeles plusselit!
Han tøster etter Magt aa Ære
Aa Kærlihed, lissom den Gang
Je sto i Bøstenbinderlære
Aa kente osse den Slags Trang.
Et Bæger ka han fabrekere,
Som der ka være noet i;
Men han ve emmervæk ha mere,
Derfor han hår min Sømpati.
A han æ ente domme Peter,
Man ser, da han i tredde Agt
Paa Livets Kejlebane set er
Som Konge i sin fine Dragt.
Men Skæbnen ruller mæ sin Kule,
Vormæ den aldri skæve siar!
Forde han gøre ve en Smule
Miragler, den hans Høihed tar.
Te Slut je Konstens Tabernaggel
Blot ønske ve, at Peter Plus
Maa giøre inu et Meraggel,
Aa faa paa Lamben røde Blus,
A han maa hole sei gelassen
Hos Poblekom en gonsti Dom,
Saa Minus i Teaterkassen
Han te et Plus kan hexe om.
Svenska Theaterkatten spinnar
Ursakta, mina herrskapen. at
jag, som âr en gammel svensk
katt, men som pi många år
varit bosatt här i Köpenhamn,
nu tager ordet i stallet för min
vän och cousin, kungliga danska
Theaterkatten. Men nar jag
hörde, at »sköna Helenan« skulle'
jubilera för hundrade gången
med vår landsmaninna Anna
P e tte r s o n å danska Abraham-
SOns folktheater, då var det
mig rakt umöjligt at stanna hemma, och stod jag därför i
queue til förhögat pris og blef af policen visat hen till en
sjovare, där jag tok billetten til förhögat nedsatt pris
»Sköna Helenan«, för hundrade gången! Forstå gången
för hundrade gången ! A tusan!
»Sköna Helenan« har varit et lyckobarn för Abraham-
son. Vredgas ej, snälla Borchsenius, at jag tyckar den dår
pjesen vara ovanlig rolig.
Jag har låst uti »Politikan«, att de danska qvinnor
år för anståndiga til at ge den sköna Helenan. De forstå als
inte at tala naturliga ord om naturliga ting, såsom de icke
läsar Am a lia Skram utan abonnerar i kungliga majestäts
Theater och ser barnliga pjeser såsom »barselstuen«, hvor
man dock icke får se sjelfva barnet, och Musotte, som
också år på et visst sått en »barselstue«. Nu, då jag har
varit i folktheatern ock sett danske Abrahamsons danska
koristinnar, forstår jag väl, hvarför de år dygdiga De gör
nämligen en dygd af nötvendighet, som danskarna såger.
Nej, så är enddå vår Anna Petterson mere vackar.
Såsom jag har läsat i »Politikan«, år den sköna Helenan
en frigjord qvinna, såsom hon icke är fördummat nog til
at vara sin maka trogen, men har låst liten E edvard s
»kärlek«, hvarför hon synger »kärlek måste vi ha« ock
sætter mannen sip horn uti hans reaktionära panna. Ock
når då Paris aflågger frun »ett besök«, då kommer det till
»en förlofvelse« och »ett brott« med kung Menelaos, där
för att Offenbach har håntat sina åmnen ur Eedvards vårken.
Ty Offenbach är Franktikes Bellmann, och Eedvard år
Danmarks Bellmann, lifsglådjens ock andefrihetens repré
sentant. Och CaJchas, han presten: år icke det dår en repré
sentant för det fördummade theologiske danska hyckle- og
snobberiet, såsom vi känner det från Henning Jensens
tidnings-artiklar, såfremt vi har låst dem, hvad er rakt
ovanligt! Hvaremot fru Nansen som Orestes er représentant
för andelösheten — eller andefriheten, som det kallas â
Danska.
Anna Petterson är makalös, enddå hon i spektakeln
har endda två makar. A tusan, scm hon synger ur sit
svenska hjårtas djup engang. En gammel katt kan blifva
rent förtjusat af det dår. Ock publiken skrattar, skåde-
spelarna skrattar, jag skrattar.
Men hvem som skrattar
mest, är likväl danske Abrahamson ock hans sjovare, emedan
att de tjener en utormordentlig hop af nya tikronasedlarna.
Det er en populär förestellning til duppelt pris. De tyckar
det vara mycket roligt, de.
I Köpenhamn är der nämligen två slags Theater.
Skillnaden er den, at nogra kostar pengar at drifva, andra
ger det pengar at hålla. Förstnämnde kallas literäre Theater
och er kungliga majestets Theater å kungliga Majestets nya
Torget och R iis -K n u tz o n s Dagmartheater. Sistnämnda
er Abrahamsons folktheater. Kasino är en Theater, som
både er literärt och icke literärt och derför kostar det
lika många pengar som de andra tilsammans.
Köpenhamnarna brytar sig als inte om fast engagerede
skådespelaré. De tycker roligare at se gäster, särskildt