148 / 182
K o m m u n e n s F e s tm id d a g .
U3
G jæ ster velkomne, K ongehu set, de høje S tatsm yndigheder, U n i
v ersitetet, sæ rlig den Mand, der under A lderdommens g raa H aar
havde b e v a re t saa megen Ungdom sfriskhed og U træ ttelighed,
R ep ræ sen tan te rn e for Hæ ren og F laaden, for K un sten i dens
forskjellige Form er, m en navn lig de Gjæster, der ellers boede
uden fo r L and ets Grænser. H an haabede, a t M inderne om disse
Dage m aa tte for alle bevares som lyse i aandelig B etydn ing, og
K jøb enhavn s Kommune, der sjæ lden havde bed et saadanne
Aandens F y r s te r til Gjæst, takked e dem for deres Komme. —
D e t L eve for G jæ sterne, hvorm ed T aleren endte, besvaredes med
rung end e H u rraer.
P a a G jæ sternes Vegne svarede først G rev H. H a m i l t o n ,
der un d er de T ilstedevæ rendes B ifald shilsen besteg Talerstolen
og om tren t u d ta lte følgende:
Ej utan tvekan upptråder jag for att å de fråmmande gasternas
vagnar frambåra en tacksågelse for den skål, hvarmed vi blifvit hedrade,
icke blott derfore, a tt ja g derpå var oberedd, ty åfven med forbere
delse skulle ja g behoft påkalla Ofverseende, men emedan jag har icke
kan kånna mig frammande.
J a g kanner mig ej så i m itt hjerta, och
ja g bar på m itt brost tre danska konungars vittnesbord, att jag icke
for forstå gången år i Danmark.
Emellertid har jag erhållit uppdrag
att vara tolken af de frammande gåsternas tånkesått, och ja g vet att
ja g år det, då ja g til Kopenhamns kommun ffambår uttrycken af vår
tacksamhet och hogaktning. Då vi tacka for den gåstfrihet, hvarmed
vi hår blifvit emottagne, kan ja g dock tillågga, att den var af oss
våntad.
Afven de bland oss, som ej af egen erfarenhet kånde den
vålvilja, hvarmed en besokande hår omfattas, viste dock, att gåstfri-
heten år en dygd, af hvilken vi påstås i norden både gifva och njuta
mer ån nodigt år.
Kopenhamns kommun har dock hogre anspråk
på tacksamhet af vetenskapernas idkare och vånner, då vi erinra oss
det hågn och understod, universitetet hår åtnjutit, det samband, som
stådse egt rum mellan Kopenhamns universitet och borgerskap — ett
samband som icke torde ega sitt motstycke i ofriga hufvudståder,
hvilka inom sig sluta ett universitet.
Sårskildt erinra vi oss huru
Kopenhamns borgerskap och medlemmarne af dess universitet sida vid
sida kåmpat for stadens forsvar, och det minskar ej vår aktning, att