189 / 401
F E M T E B O K E N
1658. för Sonderburg. Konungen såg icke ogår-
11a, att fienden vande sig åt Holstein,
då de från alla håll sammanrafsade trup-
perna snart skulle konsumera det lilla,
som svenskarne lämnat kvar, hvarefter
hungersnoden skulle hindra dem från att
utråtta något af betydenhet.
Då brandenburgarne lämnat Pommern
oantastadt, befallde konungen guvernören
i Stettin, Wiirtz, att icke företaga några
fientligheter inom kurfurstens områden,
förr ån denne tagit forstå steget. Med
anledning af klagomål öfver att kommen-
o
o
danten i Wismar, Conrad Marderfelt,
från denna stad skickat ut några afdel-
ningar, som tillfångatagit några af de
allierades folk, låt konungen återforsåtta
desse i frihet, då han fruktade att, dårest
han beskylldes för att vara den först
anfallande, han skulle blifva beröfvad
den hjålp, som han eljes enligt Rhenfor
bundet hade att fordra.
Kurfursten, åt hvilken öfverbefälet öfver
de allierades trupper var anförtrodt, gick
emellertid med ett stärkt rytteri mot
Holstein; återstoden af armén, omkring
tjugufyra tusen man, foljde långsamt efter.
Då hårtig Fredrik af Holstein på grund af
sitt svågerskap med konungen måste blifva
hårdt ansatt, låt denne genom pfalzgrefven
af Sultzbach uppmana hårtigen att hålla
stånd mot fienden, så mycket han kunde,
och låta alla tankar på neutralitet fara,
hvilka under förhandenvarande forhål-
landen till intet skulle tjäna. Han behöfde
för öfrigt icke hysa någon fruktan för
kejsaren, då denne utan ståndernas sam-
tycke inlåtit sig i detta krig. Danskar
nes stora hat till Huset Gottorp mildrades
på intet vis trots alla bevis på vånlighet
och artighet, som från det señare visades
dem. Mot de kejserlige och brandenbur
garne kunde hårtigen icke båttre skydda
sig, om han stålide sig som vån eller
förklaracle sig neutral ån om han gjorde
motstånd, ty en fientlig armé måste soka
på hvad sått som helst medel att uppe-
hålla sig, om den icke skulle lida hun-
gersdöden. Skulle han förklara sig neutral,
måste han vara betånkt på att som såker-
het lämna Tönningen och betunga sitt
land med inkvartering. Tidpunkten vore
5 4 6
nu rätt gynnsam för att hålla fienden 1658.
tillbaka, då man hade förhoppning på
en forlikning med Polen och då ko
nungen icke skulle förhandla med de
kejserlige på andra villkor, ån att hans
svårfader skulle dårvid inbegripas. Dess-
utom, om konungens planer med Dan
mark komme att krönas med framgåno-
hade hårtigen utsikt att komma i besitt-
ning af hvad Danmark ägde i Holstein,
hvilket emellertid icke skulle komma att
ske, om hårtigen förhölle sig neutral.
Konungen hyste intet tvifvel, om blott
forhandlingar med Polen komme till stånd,
att de skulle slutas vål, dårest han icke
gjorde några svårigheter betråffande af-
trådelsen af Preussen, hvarför han skulle
få ersåttning i Danmark.
Konungens tillgifvenhet behagade hår
tigen mycket, men då pfalzgrefven af
Sultzbach såg, huru obenågen for krig
hårtigen på grund af sin höga ålder var,
foreslog han till undvikande af krigsolå-
genheter den ut vågen, att hårtigen skulle
taga hela Holstein under sitt skydd och
därtill söka vinna landståndernas sam-
tycke, med villkor att de svenska trup-
perna skulle afföras från landet. Men de
holsteinska landstånderna ville icke gifva
sitt bifall härtill, föregifvande såsom skål
att de svurit konung Fredrik tro. De
satte dessutom sin lit till hollåndarne,
hvilka skickat penningar såvål som folk
och krigsredskap till Glückstadt. Icke ens
de adelsmån, för hvilka pfalzgrefven af
Sultzbach hyste stort förtroende, ville
lyssna till detta forslag. Då kort dår-
efter de allierade inbröto i Holstein, låm-
nade pfalzgrefven landet och drog till
Frederiksodde, och hårtigen begaf sig
från Gottorp till Tönningen.
§ 106. Emellertid hade sex örlogsfartyg
De allierade
och många mindre fartyg afseglat från
Kopenhamn för att till de danska öarna
öfverföra de allierades trupper, hvilka
hittills endast gjort ett anfall på Als, dit
öfverstarne Ascheberg och Knausten reti-
rerat från Holstein. Sedan de allierade
nåmligen under några dagar från fast
landet beskjutit det på sagda ö belågna
slottet Sonderburg, öfverförde de till 011
först två hundra fotknektar och tvåskva-