159 / 401
vi658. sig segrarens nåd och ställa sig under
hans beskydd. Det vore likgiltigt, om
deras konung hette Carl Gustaf eller
Fredrik; Gud allena befallde öfver ko-
nungariken. Danmarks stund var kommen,
men man borde förekomma, att så många
tusen månniskor skulle begrafvas under
spillrorna vid en så härlig stads under-
pfånpf. När konungen kommit i besittning
af hela Danmark, skulle det för honom
icke vara någon svårighet att for hela
världen bevisa rättvisan af sin sak.
Då sändebuden stodo redo att afresa,
öfverlämnades till dem en till konung
Fredrik stålid skrifvelse, af innehåll att
det vore lätt förklarigt hvarför den sven-
o
ska armén måst åter ofvergå till Själland.
Äfven till Sten Bielke affårdades en skrif-
/
velse, som återkallade honom från Köpen-
hamn med föreläggande, att, därest ko
nung Fredrik skulle hafva något att erinra
ö
o
dåremot, Bielke skulle låta detta komma
till konungens vetskap. För sändebuden
tillkännagafs, att, om de hyste någon
oro för utgången, kunde de för Bielke
framstålla forslag låmpade efter förhan-
denvarande forhållanden. Men danskarne
ville icke slåppa Bielke utan höllo honom
i en anständig arrest i konungens tråd-
gård, under förvändning att skydda ho
nom för den rasande pöbeln, som till
äfventyrs gåfve honom skulden till det
nya kriget.
Belägringen
§ 96. Ryktet om
svenskarnes ankomst
af Kopen
- spred sig som en löpeld i Köpenhamn
och hofvet och hela staden grepos af
skräck och bäfvade för den olycka, som
komma skulle. Landtbefolkningen, som,
under föreställning att ilendens styrka
var större, än den i själfva verket var,
i stora hopar skyndade in i staden, ökade
oron. Man hviskade, att allt hopp var
ute, och att man borde gifva sig på nåd
och onåd. Bestörtningen inom hofvet var
i synnerhet stor, och många rådde ko
nung Fredrik att i hemlighet, medan
tid var, rädda sig till Holland eller Norge
och där afvakta bättre tider. Om detta
råd följts skulle Köpenhamn icke dröjt
en timme att gifva sig. Mien Fredrik
svarade med kunglig värdighet, att han
ville dö pa sin post och icke längre
5 3 4
F E M T E
lefva, om han ginge forlustig sitt rike. 1658
Då han icke ville lyssna till ett om feg-
het vittnande forslag, steg modet hos
de råddhågade, och de forklarade, att
de ville lefva och do med sin konuno-
Det påstods, att konung Fredrik for
Carl Gustaf låtit tillkånnagifva, att han
personligen skulle vara tillstådes på den
plats, dår drabbningen skulle stå, och
hellre do med svårdet i hand an be-
reda honom den frojden att med sin
familj lefvande falla i svenskarnes hånder.
Ja, om det så behagade Carl Gustaf,
skulle han med svårdet i hand på oppna
fåltet mota honom for att genom tve
kamp utkåmpa striden. Hårpå skulle
Carl Gustaf hafva afgifvit det svar, att
då han hade storre pi ikter mot sitt rike
ån mot sig sjålf, kunde han icke for
fara med sin person efter eget behag
men skulle icke sin plikt likmåtigt under-
låta att våga sitt lif for sitt land. Att
afgora striden på sått, som foreslagits,
låte sig emellertid icke gora, då saken
mera gållde hans rike och hans under-
såtar ån honom sjålf. Han var for ofrigt
van att vid tråffningar gå i spetsen, och
når det komme till fåktning, skulle man
finna honom, dår striden var hetast. Dår
skulle konung Fredrik tråffa honom, om
han hade lust till en dust med honom.
Detta vill jag dock låmna dårhån, då
jag vid forskningen i riksarkivet icke
funnit något dårom, ej heller kan jag
erinra mig, att jag, som var nårvarande
vid Kopenhamns belågring, vare sig då
eller senare i Sverige hort något dårom
från trovårdigt håll.
Från Kopenhamn utskickades emeller
tid några for att fora in till staden de
i nårmaste kvarteren liggande soldaterna
och till krigstjånst dugligt landtfolk. Joa
chim Gersdorff uppmanade stadsbefolk
ningen till ståndaktighet och till tappert
forsvar for konung och fådernesland
under loften om hårliga formåner, som
konungen ville gifva dem. Kopenham-
narnes forsvarsifver stegrades åfven ge
nom horsagor om forhållandena i Skåne,
dår befolkningen redan från forstå borjan
af det svenska regementet betungats af
stora pålagor. Beuningen satte sitt hufvud
B O K E N
1