154 / 401
F E M T E B O K E N
5 2 9
1658. velat utsträcka stilleståndet till ett år
eller till en beståmd dag-, men då mosko-
viterna dåraf drogo misstankar, att sven
skarne icke hade füllt allvar med freden
måste desse låta sig nöja med mosko-
viternas forslag. Till forhandlingsplatsen
skulle båda parterna hafva fri tillförsel,
och godt samforstånd skulle råda dem
emellan. Om allt detta hade man kom-
mit muntligen öfverens, men då man nu
skulle skrida till skriftligt affattande af
punkterna, sökte moskoviterna inflika
mycket, som lande svenskarne till nack-
del och hvarifrån de efter långa ordvåx-
lingar måste afstå, hvarefter forhandlings
instrumentet uppsattes och utväxlades.
Moskoviterna ville icke begagna sig af
medlare, då de trodde sig låttare kunna
förhandla direkt med svenskarne. Dår-
efter blefvo såndebuden af tsaren begåf-
<■>
vade med skanker, som dock inskrånkte
sig till fyra knippen sobelskinn. Någon
officiell afskedsaudiens fingo de icke.
Emellertid drogo de gladeligen bort
ur en förtretlig fångenskap och anlånde
lyckligt till Narva, men de hade knappt
•hunnit en half timmes våg från Sapska,
omkring tio mil från Narva, och kommit
ombord på fartygen, förr ån en kurir
anlånde från tsaren med order att föra
dem tillbaka, men till sin lyeka hade de
hunnit såtta sig i såkerhet. Orsaken till
denna order kom aldrig till deras vet-
skap.
Den för forhandlingen aftalade tiden
var redan för länge sedan förliden, men
några moskovitiska ombud syntes icke
till, hvilket vållade uppskof. Skålet var
antagligen, att moskoviterna forst ville
se, huru sakerna i Wilna skulle aflöpa,
för att dårefter råtta sina planer. Sam
tidigt med att de svenska såndebuden
afreste från Moskva, begåfvo sig nåm-
ligen de moskovitiska ombuden till Wilna
för att börja förhandlingarna med po-
lackerna.
För att icke förevändning att åter
blåsa upp krigslågan måtte saknas, om
det skulle befinnas låmpligt, framkommo
moskoviterna med många obefogade kla-
10juli.
gomål. Men i glädjen öfver att se sina
såndebud åter i frihet och i hopp om
att återfå sina lånder befallde konungen 1658.
dem att pådrifva fredssaken, hvilken
låg honom synnerligen om hjårtat. Dår-
, jåmte gaf han dem order att erbjuda
moskoviterna en allians mot polackerna,
under framhållande af huru bedrågligt
clesse handlat mot moskoviterna. Sånde
buden skulle dårvid icke fåsta sig vid
småsaker, och för den håndelse mosko
viterna skulle anmårka något på att Skåne
var inflikadt i konungens titel, fanns
en fullmakt till hånds, i hvilken denna
provins var utesluten ur titeln. Då fran
ska såndebudet Jacques de Minières för
medling afrest till Reval, men tsaren for-
klarat, att han ville förhandla utan med
lare, skulle man höfviskt antyda, att
konungen icke kunde afböja denna med
ling. Då moskoviterna hoppades på en
lyeklig utgång af förhandlingarna i Wilna,
enår polackerna på grund af sin stållning
skulle nödgas gå in på allt, trodde ko
nungen, att förhandlingarna med honom
skulle dragas ut på tiden. Konungen
befallde därför sina såndebud att icke
forhasta sig och att, om freden icke
komme till stånd, afsluta ett stillestånd
for att bereda de svenska provinserna
någon låttnad, utan att likvål dåruti inbe-
O
'
gripa Litauen. Denna forsiktighetsåtgård
var föranledd af att Nastjokin ville få
Wolmar och Ronneburg dåri inbegripna,
hvilka ståcler Gosiewski bemåktigat sig.
Men om moskoviterna visade sig benågna
for fred, skulle såndebuden för att afhålla
dem från forhandlingar med polackerna
erbjuda dem de ståder i Preussen, af
hvilka konungen var i besittning, hvar-
emot konungen ville få sig tillförsäkrade
Livland, Kurland, Semgallen och en land-
stråeka i Kexholms lån till Hvita hafvet.
Samtidigt gaf konungen Helmfelt order
o
o
o
att icke företaga något motKockenhusen,
så länge stilleståndet varade och så
länge förhoppning fanns om en lyeklig
utgång af förhandlingarna, på det att
moskoviterna icke måtte uppretas och
stålla sig afvoge mot freden, som ko
nungen så ifrigt åtrådde och hvarom de
moskovitiska såndebuden, som i augusti 25
augusti.
antrådt sin resa, också gifvit förhopp
ning, trots polackernas forklaring, att de