150 / 401
F E M T E B O K E N
5 2 5
1 658
.
Tilldragel-
serna i
Preussen.
belopp. Ty om polackerna i andra punk
ter visade sig medgörlige, kunde ko-
nungen något efterskånka.
Med denna forklaring återvande de
båda sandebuden till Polen. Men i den
ställning, hvaruti Polen för nårvarande
befann sig, kunde ingenting företagas
utan främmande makters inblandning.
I Warschau hade emellertid beslutats,
att om tsarens son ville komma i be-
sittning af den polska kronan, måste
han ofvergå till romersk-katolska låran,
hvilket af moskoviterna betraktades som
ett öppet hån.
§ 89. I Preussen blef i början af året
intet af betydelse utråttadt, och sedan
konungen begifvit sig till Danmark och
Rakoczy blifvit slagen, hade polackerna
icke gjort något anfall på de af Carl Gustaf
tagna platserna inom denna provins. De
fruktade nämligen, att österrikarne då
skulle bemåktiga sig dem, liksom de
förut gjort med Krakau, dår de aftvingat
befolkningen trohetsed. Polackerna före-
drogo att se dessa platser i svenskarnes
hånder, framför att de skulle falla i
österrikarnes. Emellertid hade två tusen
österrikare under Gottfrid Heister trångt
in i Ermeland för att dår lågga sig
i vinterkvarter. Denne general råkade
komma för nära Marienburg och blef
gripen af svenskarne, som förde honom
såsom krigsfånge till staden. För att
befria honom erbjödo polackerna hans
utvåxling mot Johan Wrangel, som hölls
fången i Zamojsce, och senare mot Lars
Cantersten och Schlangenfelt, men ko
nungen ville hellre att Israel Ridderhielm,
som tillfångatagits af tatarerna skulle ut-
våxlas. Hårunder fann emellertid Heister
tillfälle att fly och kom lyckligt tillbaka
till de sina. Såsom ursåkt for flykten,
som företagits mot gifven paroll, anförde
han, att hans bevakning varit allt för
sträng och att man så länge uppskjutit
frågan om hans utvåxling.
Österrikarne hade posterat sig vid
Frauenburg men dessförinnan förlorat ett
icke ringa antal soldater, som dels fallit
för svenska kulor, dels deserterat och
frusit ihjål. Deras plan gick ut på att
ödelägga hela Preussen för att svenskarne
icke skulle hafva någon nytta dåraf. 1
Med danzigarne fördes hemliga under
handlingar angående tillstoppning af dam-
marne vid Weichsel och återfående af
Haupt, men konungen ville icke lyssna
därtill, förr än Köningsmark satts på fri
fot. Danzigarne lördrogo emellertid hellre
de skador, som de genomborrade dam-
marne förorsakade, ån de slåppte ifrån
sig en så berömd fåltherre. För öf-
rigt önskade konungen helst, att dylika
hemliga underhandlingar, som hans bro
der förde, instålldes, då han trodde, att
danzigarnes mod våsentligt skulle sjunka
efter danska krigets slut.
Emellertid anstrångde sig polackerna,
som lågo i vinterkvarter i wojewodska-
pet Kulm, att uthungra garnisonerna
i Thorn och Strasburg genom att af-
skåra dem från all tillförsel. De hade
gått till anfall på slottet Lipinka men
blifvit med en förlust af fyrtio man till-
bakaslagne af öfverstelöjtnant Bonsdorff,
som dår förde kommandot. Samtidigt
bemåktigade de sig en öfvergifven skans
vid byn Lissau på denna sida omWeichsel
och började anlägga befästningar för att
dårifrån kunna angripa Werder. Men
hårtig Adolf Johan sammandrog några
trupper och tvang dem att gifva sig,
dock först efter ett kraftigt motstånd,
hvarvid de understoddes af ett tusen
danzigare, som gåfvo eld från den andra
sidan. Befälet lösgafs, men omkring fyra-
hundra soldater instuckos i de svenska
lederna. Å den andra sidan gjorde öfverste
Johan Pleitner tid efter annan utfall från
Strasburg, tog mycket byte och ett stort
antal fångar, som fördes in i staden.
Emedan polackerna hade uppbrånt kvar-
nen dår, anvåndes desse fångar att mala
mjöl med handkvarnar. Vid denna tid
tågade också kommendanten i Thorn
Barthold Hartwig Biilow tillsammans med
öfverste Drake mot Bromberg och gjorde
vid dagningen ett anfall, hvarvid två kom-
panier till största delen nedgjordes och
fyrtio fångar togos jåmte mycket byte.
Under maj månad anlånde tolf kom-
panier fotfolk, som af konungen afsåndts
för att förstärka garnisonerna i Preussen.
De landsattes på Frische Nehrung, dår