145 / 401
F E M T E B O K E N
1658 rikarne. Om polackerna syntes luta åt
Frankrikes sida och ville väcka missämja
mellan Sverige och Österrike, skulle de
svenska sändebuden icke yttra sig darom
vidare, än att det vore nödvandigt att
på forhånd veta, hvilken grund vanska
pen med Polen skulle byggas på. Sam
tidigt skulle sändebuden underhålla splitt-
ringen såval mellan polackerna själfve
som emellan dem och österrikarne samt
genom for polackerna lockande forslag
göra dem benägne för forhandlingar och
på samma gång underblåsa missämjan,
så att polackerna af oro for dessa miss-
hälligheter själfve skulle drifvas att vända
sig tili konungen. Därför borde man till
en början icke tala med de polska sän
debuden om någon allians utan endast
om afträdandet af Preussen eller dess
utrymmande mot en summa penningar.
Man skulle först träffa förlikning med
dem, som framställde de för svenskarne
gynnsammaste forslag, men hellre ville
man ingå förlikning med polackerna än
med österrikarne. Skulle österrikarne visa
sig mera tillmotesgående, borde sände
buden hetsa polacker och fransmän mot
hvarandra, om de ansåge det lämpligt.
Om polackerna ville sluta en allians med
konungen, med villkor att han tillerkän-
des evärdlig besittning af wojewodskapet
Marienburg och Danziger Nehrung samt
tullinkomsterna äfvensom expektans på
härtigdömet Preussen eller en del däraf,
vore konungen benägen att afträda woje
wodskapet Kulm mot en summa pen
ningar, till det belopp som polackerna
kunde vara i stånd att betala. Men skulle
konungen icke vara forbunden att åter-
lämna Danziger Haupt och Nehrung,
förr än han kommit i besittning af Pillau
och Memel eller genom fred med kur
fursten af Brandenburg erhållit förhopp-
ning därom. Men han foredrog att till
en början taga som pant platser i Preus
sen, då han icke tviflade på, att polac
kerna med tiden skulle nödgas begära
hans hjälp, i hvilket fall han skulle få
tillfälle att förvärfva sig suveräniteten öf-
ver Preussen. Om polackerna skulle vilja
tillerkänna kurfurstens släktingar i Fran
ken successionsratten i Preussen, skulle
520
sändebuden verka för att åt desse till- 1658.
försäkrades afkomsten af inlandet af
denna provins, men att suveräniteten
stannacle hos konungen samt att suve
räniteten öfver det vid kusten lmo-ande
o o
området och afkomsten däraf förbehölles
honom. De skulle också fordra Kurland
och Semgallen, eller om detta icke kunde
ernås, skulle Sverige åtminstone få ex
pektans därpä, i händelse härtigens af
Kurland ätt komme att utslockna. Slut-
ligen, om wojewodskapet Marienburg så
som evärdlig besittning afträddes till ko
nungen eller Pillau och Memel till honom
förpantades, skulle kurfursten få ersätt-
ning i Kulm och konungen genast låta
*asera Haupt och de två midt emot lig-
gande skansarne, under villkor att desse
icke vidare skulle uppbyggas hvarken
af polacker elller danzigare.
§ 86. Efter uppnådd fred med Dan-
Konungen
mark var konungen icke obenägen att
f°^ydlf ar
0
_
sina order till
slå af på sina fordringar, om därigenom
sändebuden.
förhandlingarna kunde påskyndas, så att
han snart skulle kunna fatta beslut, hvart
han skulle sända sina trupper från Dan
mark. Men påverkade af österrikarne, som
hade intresse af att kriget i Polen fort
sattes, drogo polackerna ut på saken.
Infor svårigheten att komma till all-
25
februart.
varliga forhandlingar med polackerna gaf
konungen sina sändebud nya order att icke
afvika en tum från de forrå fordringarna
beträffande titel, lejdebref och fullmakten
vid preliminärförhandlingarna samt att
icke börja förhandlingarna, förr än polac
kerna uppfyllt dessa fordringar, utan hellre
afvakta Guds hjälp till framgången af denna
sak. Polackerna ville nämligen, att samma
tilar skulle brukas nu som 1629 och
1635, men då de genom sina sändebud
i Stockholm och under pågående krig
hade eftergifvit ganska mycket härutinnan,
ansåg konungen det i sin ordning att hålla
på hvad som redan medgifvits. Ehuru
forhållandena visserligen mycket ändrats
genom det danska kriget och den fordrade
satisfaktionen på välgrundade skäl kunde
sättas mycket högt, beslöt konungen dock,
då han ifrigt önskade att blifva befriad
från detta krig, att gifva efter i åtskilliga
punkter, hvarigenom förhandlingarna skul