142 / 401
F E M T E B O K E N
1658. tacle sinnena å ömse sidor och fördröjde
fredsslutet. För öfrigt funnes inga skilje-
domare till hands, infor hvilka denna sak
kunde framlåggas, och det vore utan
åndamål att bringa den på tal, då den
enligt folkratten endast kunde afgöras
med svårdet. Om polackerna uppriktigt
önskade fred, vore det nödvändigt, att
deras kommissarier afstode från alla önsk-
ningar i detta afseende och att Johan
Casimir själf hvarken uppstållde några
anspråk på konungariket Sverige eller
på de egodelar, som hans forfader dår
besuttit. Därförutan vore det omöjligt att
komma till ett slut på detta långa och
grymma krig, i synnerhet som dessa an
språk saknade allt berättigande. Men det
vore icke tillfyllest,attuppgifvandetafdessa
anspråk intoges i traktaten, det kråfdes
åfven, att Johan Casimir afgåfve en auten
tisk, skriftlig, af honom själf underteck-
nad och med hans eget sigill försedd
forbindelse, genom hvilken han for sig
och sina arftagare afstode alla anspråk
på Sverige, på alia till detta rike hö-
rande provinser, på alla detta rikes un
dersåtar och på all egendom, hvaraf hans
förfäder varit i besittning, och att han
nu och allt framgent afstode från titeln
konung af Sverige. Och skulle sände
buden noga tilise, att i denna forbindelse
icke insmöge sig något svåfvande uttryck,
som kunde gifva Johan Casimir minsta
forevåndning att framkomma med an
språk på Sverige Qch hans forfaders
egodelar dår.
Vidare skulle sändebuden fordra, att
polackerna aftrådde hela Livland till Sve
rige. Ty liksom svenskarne vid det förra
sexåriga stilleståndet med krigets rått
behållit det eröfrade Livland med Mari-
enburg, Elbing, Pillau och Haupt, kunde
konungen nu, då polackerna på flere-
handa sått brutit det tjugusexåriga stille
ståndet, billigtvis såsom skadeersåttning
fordra återstoden af Livland, Kurland och
Semgallen under iakttagande af hårtigens
af Kurland rått. Sändebuden skulle så
mycket kraftigare påyrka detta, som
Leszczynski och Naruszewicz 1655 i kraft
af ett dekret från polska riksdagen haft
order att afträda Livland och, om detta
icke skulle befinnas tillfyllest, tillägga 1658.
tre miljoner thaler, hvarom Niemirzyc
och Mierczynski i förtroende berättat.
Polackerna skulle desslikes förbinda sig
att med sina trupper och på sin bekost-
nad återtaga den del af Livland, som
moskoviterna eröfrat, för att öfverlämna
den till Sverige. Polackerna skulle emel-
lertid icke förpliktas att vid någon bestämd
tid öfverlämna denna del af Livland, men
önskade konungen under afvaktan dårpå
såsom säkerhet någon annan plats eller,
om någon sådan icke kunde lämnas, en
skriftlig forbindelse.
Då svenskarne voro berättigade till sa
tisfaktion för sina stora kostnader i och
för befriandet af Polen ur moskoviternas
våld, ville konungen, att sändebuden
dårom skulle göra framställning, ehuru
till en början i mera allmånna ordalag
för att utforska polackernas mening dår-
utinnan, och så bedrifva saken, att po
lackerna själfve toge initiativ till ett er-
bjudande. Med füllt fog kunde anspråken
på satisfaktion utstråckas till erhållande
af hela Preussen. Vid stilleståndet i
Stuhmsdorf hade svenskarne återlåmnat
hela Preussen i förlitande på polackernas
öppet gifna utfästelse att obrottsligt hålla
stilleståndsfordraget. Men polackerna hade
kränkt fordraget och tvingat svenskarne
att till egen säkerhet återtaga detta om
råde, och nu kråfde råttvisan, att sven
skarne hölles skadeslöse för de kost
nader och de förluster, som förknippats
med återtagandet. Om polackerna skulle
invånda, att konungen, ehuru han endast
yttrat sig i allmånna ordalag och utan
att angifva hvarken villkor eller skade
ersåttning, forklarat sig benågen att af
stå Preussen, skulle sändebuden i kom
pensation begåra en viss summa pen-
ningar, till en början tjugu miljoner thaler,
för att dårefter gradvis sånka sig till
sex miljoner att på en gång utbetalas.
Under afvaktan på likviden skulle ko
nungen såsom hypotek behålla allt hvad
han innehade i Preussen och domsråtten
däröfver utan all inskrånkning, hvarige-
nom Sverige skulle få samma rått däröfver
som öfver den del, som det innehaft under
sexårsstilleståndet, och dårtill skulle ytter-
5 1 7