147 / 401
F E M T E B O K E N
1658. kerna i sådant fall att lösgöra sig från
sina bundsforvanter? Konungen kunde
icke for framtiden binda sig att afträda
något, om icke polackerna tillkånnagåfve,
till hvilken de efter Johan Casimirs från-
falle komme att öfverlämna kronan, så
att konungen kunde få någon visshet,
att Johan Casimirs efterträdare äfven
skulle hålla de nu ingångna fordragen.
Ty innan konungen visste, att ingen af
hans kender skulle komma i besittning
af denna krona, kunde han icke på ett
stycke papper förbinda sig till aftrådande
af några under detta krig eröfrade lan
der eller slåppa sig ur hånder några
fördelar. Han måste hafva säkerhet för att
Polen icke skulle komma till hans kender,
vare sig österrikare eller moskoviter.
Polackemas
§ 87. Polackerna hvarken kunde eller
ovillighet att
viHe tro, att Carl Gustaf hade allvar med
ingaforlik
- fre(£en utan förmenade, att hans åndamål
ntng.
3
3
med en sammankomst af ombuden en-
dast vore att skilja polackerna från de-
ras bundsförvanter och skrämma mos
koviterna till fred. Därför ville de icke
gå med på en sammankomst, förr än
konungen förklarat, hvad han önskade
för aftrådande af Preussen. Konungens
planer hade ock misstänkliggjorts af
Schlippenbach, som efter sitt hufvud
gjorde uttalanden stridande mot konung
ens, såsom till exempel att konungen
skattade Preussen högre, än allt hvad
han vunnit i det tyska kriget. Å sin sida
hade konungen ingenting underlåtit för
att hetsa moskoviterna mot polackerna,
och samtidigt med att han visat sig be-
nägen att afträda Preussen, hade han
föreslagit Leopold en delning af Polen,
på sådant sätt att denne skulle på sin
del få den polska kronan men Preussen
stanna i Sveriges ägo. För öfrigt erbjöd
han sig att återstålla Preussen på villkor
af en satisfaktion, som han skulle be-
stämma efter sitt behag, och hvarigenom
han komme i tillfälle att bryta freden, när
det honom lyste. Konungen af Ungern
var dessutom icke benägen att antaga
fransmännens medling, förebärande där-
vid såsom skål att hans sändebud icke
kunde lämna försteget åt Frankrike och
att han måste såsom hende betrakta frans-
522
männen, de där hade hos kurfursten af 1658.
Brandenburg sökt motarbeta hans val
till kejsare. Och för öfrigt vore det väl
kändt, att Frankrike ingalunda åsyftade
att tillförsäkra Polen en varaktig fred
utan endast att rikta Sveriges vapen
mot Österrike. Freden mellan Sverige
och Polen berodde uteslutande på punkten
om Preussen, och österrikarne befarade,
att genom fransmännens medling skulle
en snar fred komma till stånd. Polac
kerna vägrade också att skicka sina om
bud till Brandenburg, där man skulle
öfverenskomma om preliminärerna, och
anhöllo om en försäkran af Carl Gustaf,
att denne icke skulle öppna några andra
underhandlingar, under det sådana på-
gingo med Polen. Samtidigt sammandro-
gos polska och österrikiska trupper vid
Schlesiens gräns för att observera sven
skarnes rörelser.
§ 88. Emellertid ansträngde sig fran-
Defranska
ska sändebudet de Lumbres och holländ-
och hollän^~
ska såndebu-
ska sändebudet Isbrandt att avägabnnga
den5
bemu
ircd
och konfererade med polske under-
datiden
fir
kanslern iPosen angående den satisfaktion,
f red'
.
5
maj.
som konungen af Sverige fordrat för åter-
lämnandet af Preussen. Ehuru underkan-
slern i Johan Casimirs namn vägrade
att ingå på satisfaktion, ville han dock
gärna veta, hvad Carl Gustaf fordrade,
för att däraf kunna döma, huruvida freds
forslaget vore allvarligt menadt. Ty om
fordringarna ställdes alltför höga, vore
det ju tydligt, att svenskarne icke hade
någon lust till fred utan endast afsåge
att få en sammankomst till stånd i akt
och mening att väcka misstro hos Polens
bundsförvanter och skilja dem från po
lackerna. Hårpå svarade sändebuden, att
de icke visste något nårmare om sa
tisfaktionen, och trodde icke heller, att
svenskarne ville inlåta sig vidare på den
saken, innan man skridit till forhandling,
då det vore brukligt att öka eller minska
anspråken allt efter vapenlyckans väx-
lingar och de olika parternas ställning.
Emellertid lofvade de att söka framkalla
en forklaring, tilläggande att man icke
skulle tro, det konungen icke önskade
fred, därför att han till en början begärt
en så stor summa penningar, då man