153 / 401
F E M T E B O K E N
1658. endast fjorton dragoner pliktade med lif-
vet. En stor del tross foll likaledes i
svenskarnes kander och resten Stacks i
brand. Sedan Horn försett fastningen med
nödigt krigsmateriel, drog han sig tillbaka
med sina trupper, och icke längt därefter
var hela trakten rensad från moskoviter.
Efter sex veckors fåfang belägring af
Narva anhöll Chovanskij, att någon skulle
komma tili honom för underhandling,
hvilket Krister Horn tili en början afslog
men efter upprepad anhållan slutligen
gick in på. Den moskovitiske fältherrn
tillkännagaf då, att han hade tsarens order
att draga bort från Narva och återvånda
till Ryssland samt instålla alla fientlig-
heter. Tillika anhöll han om utvåxling
af fångar, på hvilken anhållan han fick
ett vålvilligt svar. Vid afskedet poku-
lerades väldeligen för framtida vånskap,
och under dryckeslaget sade Chovanskij,
att polackerna umgingos med upprors-
planer och icke hållit till tsaren gifna
löften. Han uttalade också sitt missnöje
' med att österrikarne sandt polackerna
hjalp. Emellertid hade svenskarne, under
det att moskoviterna ånnu lågo utanför
Narva, gjort ett utfall och under en skarp
skårmytsling nedlagt många moskoviter.
Desse å sin sida hade gjort ett anfall
på Nyen, hvarifrån de dock icke utan
förlust blefvo modigt tillbakaslagne.
Stillestand
§ 92. Sedan Berner återkommit till
med moskovi-
■»/[• 1
1
Jr.. ,
■,
..A t
,
Moskva och mediort underrattelsen 0111
tema.
16 april,
freden med Danmark, våcktes hos mos
koviterna stor lust till förnyande af vån-
skapen med Sverige. Men dåremot ville
de ånyo försöka en dust med polackerna,
dårest desse icke ville ratihcera fordra
get i Wilna och gifva tsarens son för-
såkran om den polska kronan. Dårfor
beslöts att genast öppna forhandlingar
med de i Moskva kvarhållna svenska
såndebuden. Moskoviterna anhöllo, att
dessa skulle begifva sig till förhandlings-
platsen och dår tillsammans med de mo
skovitiske kommissarierna afvakta sina
kollegers ankomst; dock skulle de dess-
förinnan för moskoviterna förete sina
order. Då denna fordran ansågs orim
lig, kunde svenskarne icke ingå dår-
på, utan framhöllo för moskoviterna, att
528
det icke vore bruk att fordra sådant, 1658.
och dessutom hade de inga andra order
än rörande preliminårerna; hvad hufvud-
frågan anginge skulle de i Narva få order
af sina kolleger. Och för öfrigt vore de
icke såndebud utan fångar och sålunda
icke skickade att forhån dia, så länge
som de voro i moskoviternas våld och
icke komna tillbaka inom sin konungs
område. Hårpå förklarade tsaren, att han
ville under alla forhållanden börja för-
handlingarna och lösgifva dem samt skicka
sina ombud till grånsen. Dårpå låt han
för dem öppna portarne till det hus, dår
de hållits i forvar, och med ett ståtlipt
'
o
följe beledsaga dem till det palats,
dår de kejserliga såndebuden forut-haft
sitt residens.
Följande dag blefvo de afhåmtade till
29 april
slottet för underhandling om preliminå
rerna, hvarvid tsaren först förklarade, att
tillågget till hans titel icke vore till någon
skada för konungen, då dårmed icke
afsåges något, som han icke tillförne
ågt. Konungen hade sedan icke heller
några betånkligheter vid erkånnandet af
detta tillägg i titeln. Man kom öfverens
om att Gustaf Bielke, Alexander von Essen
och Filip Krusenstierna skulle begifva sig
till Narva för att med de öfrige kom
missarierna Bengt Horn och Johan Silf-
verstierna förhandla med tsarens ombud.
Underhandlingen skulle föras icke långt
från Narva dår Pljusa sammanflyter
med Narova, men skulle denna ort lik-
vål icke betraktas såsom gränsort så
länge förhandlingarna pågingo. Sånde
buden skulle utom af betjåning icke
åtfoljas af mera ån etthundra ryttare
och tvåhundra fotknektar och med hvar-
andra plåga fredligt umgånge, hvarom
instruktion skulle utfårdas och af båda
parterna med ed bekräftas. Förhandling
arna skulle börjas den 1 juni,- om sån
debuden till dess med Guds vilja hunnit
anlånda. Emellertid skulle vapenstillestånd
intråda alltifrån den 21 maj och fortfara
' icke endast under den tid, som förhand
lingarna råckte, utan, dårest de visat sig
fruktlösa, åfven ytterligare fyra veckor,
hvilket skulle för alla garnisoner kungöras.
De svenska såndebuden skulle hellre