151 / 401
526
F E M T E B O K E N
1658. härtig Adolf Johan vid stranden placerat afvärjandet af anfall från de fiender, som 1658
en rytteriafdelning för att skydda dem stodo dem närmast. Borgare och bönder
vid landstigningen. Af fotfolket voro tre- borjade också visa sig upproriske, då
hundrasextio man afsedde for Thorn, bristen på lifsmedel och pengar alltmera
men de kommo icke längre an tili Grau- ökades, och de endast sågo för sig hung-
denz, då polackerna kamperade på båda ersnödens och krigets alla fasor. Under
sidor om floden och dessutom bemäktigat allt detta voro förhällandena mycket gynn-
sig ön, som låg midt i floden. Då ge- samma för polacker och österrikare, som
neralmajor Wlirtzburg beredde sig att under de Souches’ kommando kunde
tränga fram med en rytteriafdelning, mötte ostördt fortsätta belägringen af Thorn.
han vid Marienwerder Czarniecki, och då
§ 90. Sedan konungen genom bref från
Konungen
denne hade tili sitt förfogande ett vida sina i Moskva kvarhållna sändebud för-
ästundar
större antal, nödgades Wiirtzburg, som nummit, att utsikt till fred med mosko-
f retlmed
.
0
moskoviterna.
i det längsta envist försvarade sig, reti- viterna förefanns, beslöt han att soka ernå
rera till Stuhm med förlust, dock en- detta mål. Han gaf därför Magnus Gab-
dast af sex man. Men då desse fot- riel de la Gardie order att begagna till-
knektar begåfvo sig från Graudenz på fället och bortse från alla betänkligheter,
femtiotvå båtar och desse strandade vid som han hyste, och noga ställa sig ko-
Mera, råkade de i ilendens våld.
nungens bud till efterrättelse. De bref,
Allt efter som sommaren framskred, som af konungen afsändes till sändebu-
började österrikarne lämna sina kvarter den, voro skrifna utan chiffer eller hem-
i Ermeland och närma sig Thorn, dit liga tecken, för att moskoviterna, som
äfven andra flentliga trupper kommo för alltid brukade bryta dem, måtte kunna
att belägra staden. Äfven Johan Casimir förvissa sig om huru allvarligt konungen
själf anlände dit efter riksdagens afslu- önskade fred. Till en början ville ko
tande. Adolf Johan hade beslutat att nungen gärna ingå ett stillestånd, men
brandskatta Ermeland, så snart österri- hans trupper borde därunder icke låta
kårne lämnat det, men han blef före- insöfva sig i någon säkerhet. De la Gar-
kommen af brandenburgarne, som be- die skulle emellertid icke andamålslost
mäktigade sig Frauenburg och höllo uttrötta trupperna eller draga till sig
passet öfver Passarge besatt för att hin- mera folk från Finland och därigenom
dra svenskarnes inträngande. Branden- blotta dess gränser. Han forstod mycket
burgarne föröfvade oupphörligen våldsam- väl, att de la Gardie behöfde rekrytera
heter, plundrade byarne kring Elbing, sina trupper, men huru detta skulle ske,
lade beslag på alla slags lifsförnödenheter visste han icke. När man hade många
och tillfångatogo kringströfvande soldater, fiender på halsen, borde man icke splittra
De ville likväl icke blifva betraktade så- sina krafter, ty då kunde ingenstades
som öppne fiender till svenskarne; de något fruktbärande uträttas. Man måste
väntade på att först blifva anfallne af under sådana forhållanden så mycket som
desse. Härtig Adolf Johan hade emeller- möjligt koncentrera sina krafter på en fi-
tid låtit slå en bro öfver Weichsel vid ende för att därefter vara i stånd att
Mesolentz för att man skulle få den före- kunna forsvara sig på annat håll.
ställningen, att han och konungen skulle
Om moskoviternas benägenhet till fred
mötas där vid dennes tåg från Kiel till blefve bekant for konungens fiender, skulle
Preussen. Detta föranledde brandenbur- desse utan tvifvel anstränga sig för att
garne att bemäktiga sig Frische Nehrung vända moskoviternas tankar därifrän. Ko-
för att kunna hindra konungens passage, nungen gaf därför Schlippenbach och
Men kort därefter erfor man, att ko- Wolfsberg order att öfvertyga berlinarne
nungen var på Själland. Denna under- om motsatsen och tillika säga, att den
rättelse nedslog i icke ringa grad de , af konungens sändebud i Moskva af-
svenska truppernas mod, ty deras hopp sände kuriren från dem endast medfort
hade stått till konungens återkomst för en anhållan om penningar för deras under-