148 / 401
F E M T E B O K E N
5 2 3
1658. ju ofta fordrar mycket for att ernå hvad
som är rimligt. Underkanslern svarade,
att Johan Casimir vore besluten att icke
börja förhandlingarna, med mindre han
hade utsikt till en lycklig utgång, och
då han icke ville inlåta sig på en så
viktig sak under nuvarande ovissa for-
hållanden på krigsskådeplatsen, vore det
nödvändigt, att konungen uttalade sig
bestämdt, på det att, så snart ombuden
sammankommit, aftären måtte kunna
bringas till slut.
Då emellertid någon tid erfordrades
för erhållande af forklaring från Carl
Gustaf, och då Johan Casimir önskade
påskynda saken, medgaf kanslern, att
sändebuden finge sammankomma ej blott
för preliminärerna utan äfven för hufvud-
frågan, under förutsättning att sändebu
den kunde svara för att freden blefve
afslutad, hvarför äfven deras principaler
skulle ställa garanti.
Sändebuden svarade, att det var dem
omöjligt att förbinda sig till detta, men
lofvade att med all flit och efter bästa
formåga arbeta därför. Härtill svarade
kanslern, att principalernas goda vilja
vore nog känd, och de skulle visserligen
icke underlåta något for att få ett slut
på kriget. Men polackernas nuvarande
ställning kräfde en försäkran om en lycko-
sam utgång af förhandlingarna, innan de
inläte sig på sådana, på det att de icke
måtte blifva gäckade och utsatte för ris
ken att förlora sina bundsförvanter, fram-
förallt tsaren, som stod med en stor
armé nära Litauens gräns och allvarligt
motsatte sig, att man skulle ingå fred
med Sverige, samt nu fordrade ett klart
besked, om de ville bekräfta fordraget
i Wilna eller icke. Af denna anledning
hade också kallelse utgått till riksdag,
som skulle öppnas inom två månader,
hvarvid ratifikation af detta fordrag
skulle ske, satisfaktion skulle gifvas tsaren
och en evig fred med honom afslutas,
såvida man icke dessförinnan fått en
betryggande försäkran från Sveriges sida.
Tsaren hade för öfvrigt lofvat, att om
man tillförsäkrade honom eller hans son
den polska kronan, skulle han lämna
Livland åt republiken Polen och konunga-
riket Sverige åt Johan Casimir samt 1658.
tillika utverka fred med kosackerna. Trots
allt detta fortsatte de svenska sändebu
den sina ansträngningar för att få till
stånd en sammankomst i Braunsberg
för öfverenskommelse om preliminärerna,
men därvid hufvudfrågan icke skulle vid-
röras, på det att icke några misstankar
skulle väckas hos Polens bundsförvanter.
Därest polackerna icke ville lyssna här
till, måste Carl Gustaf antaga, att freden
icke låg dem om hjärtat och att alla
deras ätgärder endast gingo ut på att
utforska konungens planer. Ehuru detta
tal föga behagade underkanslern, lofvade
han att gifva Johan Casimir rapport om
saken. Freden syntes sålunda ytterst
bero af den forklaring, som Carl Gustaf
komme att afgifva.
Polen sväfvade emellertid i stor fara
att förlora sin själfständighet. Från ena
sidan ansattes det af moskoviterna, från
den andra af österrikarne. Båda ville
åt dess frihet, mutade med falska löften,
injagade skräck med hotelser. De po-
lacker, som ville sitt lands bästa, började
luta åt en god fred med Sverige och
voro icke obenägne att såsom säkerhet
därför lämna en del af Preussen åt Carl
Gustaf; att öfverlämna hela Preussen vore,
så att säga, att uppgifva Polens existens.
Men lejdebref för de svenska sände
buden ville man icke gifva, i tanke att
om Carl Gustaf väl hade sådana i sin
hand, skulle han skicka sändebuden till
moskoviterna för att söka med dem
ävägabringa ett forbund, som efter all
sannolikhet skulle medföra Polens under-
gång. I själfva verket skulle polackerna
föredragit att förhandla med Sverige
framför att komma under moskoviternas
ok, men forhållandet var icke detsamma
med litauerna. Desse lutade mycket mera
åt moskoviternas sida och sökte formå
polackerna till forhandling med tsaren.
Så snart de franska och holländska
22juli.
sändebuden fått visshet 0111 polackernas
mening, afreste de till Wismar för att
formå Carl Gustaf till att afgifva en när-
mare forklaring. Till de Lumbres sade
konungen, att för att vinna fred med
moskoviterna och kunna påskynda saken