143 / 401
F E M T E B O K E N
1658. ligare läggas kastellaniet Bromberg inärhe-
ten af Thorn med tillhörande område. Om
polackerna skulle vägra att såsom hypo
tek for Thorn, skeppsfarten på Weichsel
eller kyrkogodsen låmna wojewodskapet
Kulm, ville konungen, att man istallet skulle
begära hela Frische Nehrung eller åtmin-
stone det, som Gustaf Adolf innehaft,
och att därtill lades en summa penningar.
Thorn skulle tillförsäkras dess forra pri
vilegier, ecklesiastiska som borgerliga,
och intet ingrepp finge göras i där dis-
ponerade egodelar. Denna stad skulle
bibehållas vid de rättigheter, som ko
nungen beviljat densamma; bland annat
skulle det kloster och den kyrka, som
Sigismund fråntagit dess invånare, åter-
lämnas. Polackerna skulle icke tillåtas
att där forlägga garnison, äfven om ma
gistraten i strid mot stadens privilegier
därtill skulle gifva sitt bifall.
Konungen ville icke lämna något stör
re antal platser i polackernas händer, förr
än han knutit en närmare forbindelse
med dem. Och om de med hänsyn till
Danzig skulle återfordra Haupt för att
få fri sjöfart, skulle sändebuden fram
hålla, att detta fäste med de två skan-
sarne midt emot och byarne Käsemark
och Schmerblock icke kunde afträdas,
så länge konungen icke hade någon
hamn i Preussen. Då vidare de områ
den, som skulle lämnas konungen så
som säkerhet, icke voro tillräckliga för
underhåll af så starka garnisoner som tolf
tusen eller fjorton tusen man, begärde
han, att honom skulle tillerkännas tull-
uppbörden vid Danzig, Pillau och Memel
till sådant belopp, hvartill den varit taxe-
rad under sexårsstilleståndet, eller att
dessa tullafgifter delades mellan Sverige,
Polen och herremännen på de platser,
där tullen uppbures, och att tullumgäl-
derna skulle vara lika för alla tre orterna,
allt efter som konungen behagade fast-
ställa dem. Om polackerna och kurfursten
af Brandenburg vägrade att låta honom
få del i tullinkomsterna i Memel, skulle
de dela dem sinsemellan enligt den taxa,
som var gällande för Danzig och Pillau.
Konungen begärde desslikes, att man
skulle tillerkänna Sverige tronföljden i
5 18
härtigdömet Preussen, i händelse den kur- 1
furstliga grenen på manslinjen utslock-
nade, hvilket icke borde möta något mot-
stånd från polackernas sida, då desse
aldrig ägt denna provins. Om polackerna
skulle anse, att detta skulle väcka afund,
och for att komma ifrån saken framhålla,
att det fanns platser i det härtigliga Preus
sen, hvilka det polska Preussen för deras
bekvämliga läge icke kunde undvara, skulle
sändebuden fordra, att konungen åtmin-
stone tillerkändes platserna vid Frisches
Haff och framförallt Königsberg, Sam
land med Tapiaus’och Labiaus’amt och att
han tillätes att utan trumning värfva trup
per i Preussens städer, hvarvid konungen
utfäste sig att icke värfva soldater, som
stode i polsk sold eller som redan vore
på annat håll enrollerade, och att icke
låta soldater, som han värfvat, framtåga
i större mängd på en gång. Konungen
tillade, att, för att lättare utrymma plat
serna, vore det lämpligt att man läte freden
foregås af ett stillestånd, att han stan-
nade i besittning af allt, som han eröfrat
i Preussen, tilis ratifikation af fredstrak
taten ägt rum, att hvar och en likaledes
skulle behålla, hvad han eröfrat, såsom
brukligt är under stillestånd, och att man
efter ratifikationen skulle utrymma de
platser, som icke skulle stanna i sven
skarnes ägo, vare sig som evärdlig be
sittning eller såsom hypotek. På de plat
ser, som skulle àterstâllas, skulle kvar-
lämnas allt artilleri och alla krigsredskap,
som där funnits fore kriget. Men hvad
som från andra orter blifvit ditfordt, skulle
åter bortforas genom polackernas forsorg.
Båda parternas fångar skulle utväxlas,
och polackerna skulle förpliktas att inom
viss tid utlösa och återfora svenska fångar
från Tatariet. Traktaten finge icke på
något sätt kränka kosackerna, som däri
skulle inbegripas, och på det att de måtte
kunna infinna sig till förhandlingarna,
skulle de af polackerna forses med ve-
derbörliga pass, men om de ville förhandla
på någon annan plats, skulle konungen
tjäna dem som medlare. Rakoczy skulle
icke endast inbegripas i amnestin utan
äfven befrias från de forbindelser, som
han iklädt sig till polackerna, så mycket