S_KonugCarlXGustafsBragderII

1658. mera som desse icke hållit sitt ord till

honom. Dessutom skulle till honom åter-

lämnas de arfgods, som han innehaft i

Polen. Om moskoviterna önskade gå

med i denna traktat, kunde detta låta

sig göra, med villkor att de återlamnade

alla de platser, som däri uppräknades

och allt, som de tagit i Livland, forutom

att de skulle afstå från alla anspråk,

som de inbillade sig, att polackerna god

kant, på besittningsrått till dessa platser

samt betalade en viss summa penningar

till svenskarne für den skada, som desse

lidit under detta krig.

Beträffande österrikarne befallde ko-

nungen sina sändebud att se till, att

deras mellanhafvande med Polen blefve

uppgjordt, för att man dåraf måtte kunna

doma om deras sinnelag, om de ville

gå med i traktaten eller ännu nårmare

sluta sig till konungen mot polackerna.

Sändebuden skulle icke motsåtta sig for

handling med] österrikarne, men desse

måste dårvid lofva, att hvarken de eller

deras bundsforvanter skulle vare sig direkt

eller indirekt i Tyskland oroa konungen.

Ej heller skulle de företaga något mot

fredsvillkoren stridande, icke inblanda sig

i kriget med Danmark och icke taga

parti för staden eller stiftet Bremen. Pro-

testanterna skulle tillförsäkras fri religi-

onsutöfning i de österrikiska arfländerna

och rättighet att sålja sina egendomar,

om de ville låmna landet. Carl Gustaf

ålade vidare sändebuden att icke lofva

österrikarne någon skadeersättning för

deras kostnader under kriget och att icke

på minsta sått gifva dem något understod

i deras anspråk på polska kronan.

Rörande danskarne, som gårna ville

deltaga i förhandlingarna, skulle den sa

tisfaktion, som de begårde, inskrånkas

till hvad som i Roskildefreden stipulerats.

Staden Hamburgs fordel skulle man be-

akta, och då härtigdömet Mecklenburg

lidit stor förlust under detta krig, fore

slog Carl Gustaf att konungen af Dan

mark skulle afstå från alla sina anspråk

på hårtigen och till honom återstålla den

forbindelse, som han erhållit som såker-

het för en lånfången summa.

I håndelse polackerna framstållde an-

F E M T E

hållan om restitution af Warschaus arkiv, 1658.

skulle sändebuden svara, att man icke

kunde därtill förbinda sig, enår dess hand

lingar kunde hafva af polackerna sjålfve

blifvit bortforda, innan svenskarne kommo

till Warschau, eller ock blifvit stulna

efteråt af soldater.

§ 85. Till ofvannåmnda instruktioner,

Hemliga

som kunde betraktas såsom officiella,

order'

tillade konungen åfven några hemliga.

Då man icke kunde hysa något tvifvel

om drottningens af Polen och de fleste

stormännens fruktan för den fara, som

hotade från österrikarne och som de

själfva dragit öfver sig i förhoppning på

österrikarnes hjålp, var det lått att forstå,

att de blott afvaktade ett gynnsamt till

fälle för att komma loss från en så fruk-

tansvård makt. Det var också utom allt

tvifvel, att fransmånnen icke skulle under-

låta att stödja polackerna, såvål ur syn

punkten af egen såkerhet, som icke tillåt

Huset Österrikes maktutveckling, som ock

af konungens enskilda intresse, i håndelse

Johan Casimir skulle inom nårmaste tiden

med döden afgå. De svenska sändebuden

fingo dårfor order att icke resa några svå

righeter för österrikarnes tillträde till för

handlingarna, då det fanns anledning att

tro, att de skulle inverka på polackerna

till formån för freden och för satisfak

tion för svenskarne i Preussen. Emellertid

anbefalldes sändebuden att så mycket som

mojligt draga fordel af den missåmja, som

började gro mellan Österrike och Polen,

och att intet underlåta för att vinna de ös

terrikiska sändebuden, om de märkte, att

desse voro gynnsamt stämde för Sveriges

anspråk på Preussen och tullen. Ja, sän

debuden skulle till och med lofva öster

rikarne, att konungen icke komme att

ingå i några forhandlingar hvarken med

fransmän eller engelsmän, om österri

karne kunde formå polackerna att till-

fredsställa konungen härutinnan. Emeller

tid skulle denna sak icke afhandlas genom

alla sändebuden utan endast genom ett

par af dem, och man skulle gå mycket

försiktigt tillväga. Men om de svenska

sändebuden märkte, att österrikarne en

dast ville gäckas med dem, skulle de

hetsa fransmän och polacker mot öster-

B O K E N

1 9