140 / 401
1658. detaljeradt, och önskade de, att förhand
lingarna skulle börja, så snart man kom-
mit till enighet i hufvudsaken, och att
ur denna synpunkt skulle fullmakterna
från båda sidor uppråttas. Då man många
gånger erfarit, att polackerna i sina
fullmakter oftast inryckte ord och me
ningar, afseende att åt deras kon ung
forbehålla anspråk på Sverige och beskylla
svenskarne för
affa.llfrån och uppror mot
den rätte konungen — ja de hade till
och med ofta i fullmakter satt Sveriges
stander i stallet för konungens namn
eller, dår de utsatt konungens namn, ute-
slutit titeln — vore det af största vikt
att tilise, att fullmakternas stilisering
blefve sådan, att dylika anspråk icke
forekomme. Svenskarne måste iakttaga
stor försiktighet därvid, då äfven den
minsta småsak kunde vara till skada för
konungen och Sverige och till nackdel
för förhandlingarna. Och för detta ända-
mål hade svenskarne tillförene fåst upp-
märksamheten på att fullmakter och titel
framförallt måste vara i god ordning.
o
o
År 1629 hade de bragt det så vida, att
Sigismund under vidhållande af sina for-
menta anspråk likväl måst gifva Gustaf
Adolf hans fulla titel. År 1635 hade man
kommit ett stycke längre, så att klausulen
om vidhållande af de polska anspråken
strukits och att vid titeln å ömse sidor
anvåndes abbreviaturtecken. Men man
måste befara, att polackerna skulle fore-
gifva, att detta förfarande blott kunde
äga rum under stillestånd men icke under
krigstid. Därför skulle sändebuden se till,
att samma förfaringssätt blefve tillämpadt
beträffande titlar och sigill, som ägt rum
år 1655 i fullmakten för Leszczynski och
Naruszewicz, i syntierhet som Johan Ca
simir under nuvarande krig icke gifvit
Carl Gustaf hans hela och rättmätiga
titel hvarken i den skrifvelse, som af
Przemski öfverlämnats vid Kolo, eller vid
Warschaus kapitulation. För öfrigt ansåg
konungen onödigt, att sändebuden under
pågående förhandlingar inläte sig i något
meningsutbyte angående rätten till sven
ska kronan, därest de icke därtill nödga-
des af polackernas uppträdande, ty denna
rätt borde betraktas såsom oomtvistelig
F E M T E
och polackernas anspråk såsom en öfver- 1
gifven ståndpunkt. Om vidare en fullmakt
af polska stånderna skulle befinnas er-
forderlig men icke kunna erhållas, då ingen
riksdag vore samlad, skulle konungen i
dylikt fall åtnoja sig med en af senaten
i behörig form i ständernas namn utfär-
dad fullmakt, hvilken af dessa señare
skulle ratificeras. Då Johan Casimir väg-
rat att inlåta sig på annat än en allmän
traktat med inbegripande af sina bunds
forvanter, särskildt österrikare och dan
skar, förklarade Carl Gustaf, att då danska
kriget haft en helt annan grund och varit
af en helt annan natur än det polska,
måste man därom förhandla särskildt.
Då österrikarne invecklats i det polska
kriget, fanns det skäl att inbegripa dem
i förhandlingarna, ty om man vägrade
dem tillträde, kunde de söka motarbeta
freden. I händelse polackerna icke ville
skrida till forhandling utan danskarne,
kunde konungen emellertid tåla deras
anslutning, dock endast med det villkor
att danskarnes sak fordes af Cromwells
eller härtigens af Gottorp sändebud, åt
hvilka polackerna och danskarne skulle
utfärda pass i vederbörlig ordning. Lika-
ledes skulle pass utfärdas för kosackerna
och Rakoczy, i händelse desse ville be-
vaka sina intressen vid förhandlingarna.
Så fort preliminärerna blifvit undangjorda,
skulle man skrida till hufvudfrågan. Om
polackerna därvid sin vana trogne komme
att anklaga svenskarne för att hafva brutit
stilleständet, skulle sändebuden icke ingå
i något svaromål darå utan framhålla,
att man icke borde uppreta sinnena, då
det gällde att underhandlä 0111fred, hvadan
det vore klokast att nu lämna denna
sak åsido. Om man icke desto mindre
skulle envisas att upprifva detta sår, skulle
sändebuden framhålla, att det vore ingen
svårighet för svenskarne att rättfardiga
sitt handlingssätt, om man närmare tänkte
på andemeningen i stilleståndsfordraget
och på polackernas uppträdande under kri
get i Tyskland såval som via förhandling
arna i Lübeck, där man giort svenskarne
fullkomligt oantagliga förslag och där po
lackerna tydligt visat, att intet låg dem
mindre om hjärtat än en rimlig fred.
B O K E N
5 1 5