135 / 401
1658. han vore benagen att afsluta alliansen,
förutsatt att sändebuden icke plötsligen
återkallades.
Då konungen erfor förloppet, sade han,
att engelsmånnen voro förblindade och
att, om de kånde forhållandena utom-
lands, skulle de icke på detta sått för-
summa sina egna intressen. Det föreföll,
som om de trodde, att hela vårlden be-
höfde dem, men att de behöfde ingen, som
om de ansåge, att de kunde anfalla hela
den öfriga vårlden utan någon risk att
sjålfve blifva anfallne. Erfarenheten be-
visade dock motsatsen, då England mera
ån någon af fastlandets stater varit ut-
satt för tåta invasioner. Om nu ån icke
detta intråffat sedan normandernas da
gar, så voro orsakerna dårtill helt andra
ån engelsmånnens egna krafter, som voro
splittrade genom inre sondring och dår-
för icke i stånd att möta utlåndskt våld.
För visso var det latt att mårka, att
den framgång, som följt Cromwell, fyllt
honom med så stor sjålftillit, att han nu
tycktes tro, att han kunde befalla öfver
lyckan. Det föreföll, som om engels
månnen icke mycket bekymrade sig om
framtiden, blott de hade lugn för stunden.
Konungen tviflade icke på engelsmån
nens vänskap för Sverige, men de ville
icke offra mycket för den. Det syntes,
som om de endast våntade på att se
konungen invecklad i krig med Österrike,
under förhoppning att däraf skörda någon
fordel. Engelsmånnen tycktes också fåsta
mycket afseende vid fransmännens vän
skap, ehuru desse vidtagit mått och steg
for att hindra Englands maktutveckling.
Ty de hade fått till stånd en öfverens-
kommelse, i kraft af hvilken engelsmån
nens vinst i Flandern skulle inskrånkas
till Dunkerque och Mardyck, under det
att resten stannade i fransmännens hån
der, framfor allt Bergues-Saint-Winoc,
som låg helt nära Dunkerque. Denna
sista plats var egentligen endast till tunga
för engelsmånnen, då för underhåll af
dess garnison ingen kontribution kunde
utkråfvas fran Flandern. Fransmånnen
hade samtidigt stipulerat, att engelsmån
nen icke skulle tillåtas att till Flandern
skicka trupper till större antal ån sex
5 ! o
F E M T E
tusen man. För öfrigt var det också 1658.
kåndt, att fransmånnen hemligt under-
handlade med hollåndarne i akt och
mening att hindra en allians mellan Sve
rige och England.
§ 81. Efter några dagar infunno sig
Engelsman-
de engelske kommissarierna hos sven-
nenV'nas
skarne sent på aftonen, såsom deras sed
sal/afor-
var, och kort lore postens afgång, för
handlingama
att icke rapport öfver forhandlingen skulle
medSverW-
kunna hinna afsåndas till konungen af
2IJuh'
Sverige. De anförde, att de enligt pro
tektorns befallning ville fortsåtta under-
handlingarna och om möjligt bringa dem
till slut. Men sedan man först inledt
dessa underhandlingar, hade forhållan
dena så till vida åndrats, att konungen
i stållet för att rikta sina vapen mot
Osterrike nu förnämligast, som man sade,
ville vånda sig mot Brandenburg, Dan
zig och Lübeck. Däraf skulle följden
blifva, att krigslågan skulle tåndas mellan
protestanter till stor fordel och glådje
för motparten, och åndamålet med alli
ansen, som afsåg skydd för den evan
geliska låran och allmån frihet, dårigenom
förfelas. Detta kunde hvarken Cromwell
eller parlamentet gilla. Det vore därför
nödvändigt att få kånnedom om ko-
nungens planer i detta hånseende, så att
man kunde arbeta för en forlikning eller
finna ett annat medel att kunna bistå
konungen, i den mån hans sak vore rått-
vis. Man önskade också veta, hvad ko
nungen ärnade företaga till det allmånna
båsta, innan alliansen afslötes och hjålp
låmnades. Det vore lika viktigt att ömse-
sidigt delgifva hvarandra sina planer som
att förena sina krafter.
Hårpå svarade svenskarne, att man
borde icke till rattesnöre för sina hand
lingar taga sannolikheter utan fastmera
lita på konungens försäkringar och en
gång bringa förhandlingarna till slut. De
planer, som engelsmånnen omnåmnt, voro
för de svenska sändebuden fullståndigt
obekanta, och för de åtgårder, som ko
nungen på grund af engelsmånnens lång-
samhet nödgats företaga, kunde han icke
klandras. Engelsmånnen borde erinra sig,
hvad under forliden vinter uttalats, nåm-
ligen att i alliansen icke endast skulle
B O K E N