132 / 401
F E M T E B O K E N
507
1658. lands. Darest konungen icke vore dår-
till villig, anhöllo de, att han ville af-
vakta det nya parlamentets sammankomst
för att Cromwell därefter skulle kunna
afgiva en närmare forklaring. Men sven
skarne framhöllo, att allt detta icke kunde
galla såsom något vederlag, då kriget
med Spanien börjats af sårskilda orsaker,
innan konungen ånnu framstållt något
forslag om allians, och att engelsmännen
skulle tili och med ånnu kraftigare kunna
ansätta spanjorerna, 0111konungen komme
att anfalla Österrike. Geh vidare, ko-
nungen var ånnu icke i krig med Oster-
rike, når han framstållde sitt forslag om
allians, ett krig med detta land var icke
oundvikligt utan kunde tvårtom före-
kommas genom forsoning med kejsaren,
hvadan konungen mycket väl kunde låmna
planen på ett krig åt framtiden, dårest
han icke funne stod af allierade. Nu hade
redan nio månader utan åndamål för-
spillts genom att engelsmännen icke af-
gifvit ett beståmdt svar. Konungen skulle
väl kunna bida ånnu en tid, om hans
stållning det medgåfve, men nu var det
honom omöjligt att förblifva i ovisshet,
och om han icke nu fmge ett beståmdt
besked, skulle han anse minsta uppskof
såsom ett afslag. Engelsmännen frå-
gade, hvilken hjålp konungen forvån-
tade af dem; dårtill svarade svenskarne,
att han begårde tio tusen pund sterling
imånaden, att engelsmännen skulle skydda
honom mot hollåndarnes fientligheter och
att, om noden det kråfde, engelska trup
per skulle sändas tili härtigdömet Bre-
mens hjålp, hvilkas underhåll dock skulle
af konungen bestridas. De tillade, att
under tyska kriget hade konungen af
England mycket mera afsevårdt under-
stödt Danmark.
De engelske kommissarierna lofvade
att gifva Cromwell rapport om saken,
men samtidigt yttrade de, att de helst
skulle velat genast lågga hand vid saken,
om blott konungen ville gifva dem en
utgångspunkt för ett krigståg; hvad ko
nungen erbjudit kunde de emellertid
icke fåsta något afseende vid. Man hade
uteslutande för denna sak skickat Jephson
till konungen, som likvål icke befunnits
hågad att nårmarc inlåta sig på saken. 1658.
Då de svenska såndebuden mårkte, att
saken icke hade någon framgång, hotacle
de att draga hem.
§ 78. Med dessa ståndiga u p p sk o f^
långsam-
och upprcpade undanflykter var konungen
",af <),hand-
.
.
lingarna
alls icke tillfreds, och alldeles sårskildt ,
niSshaga ko
-
var han missnöjd med att engelsmännen
nungen.
beskyllt honom för att hafva handlat i
strid mot vånskapen, då han underlåtit
att delgifva dem sina åtgoranden i Dan
mark och förhandlingarna med polackerna.
Han insåg val, att dessa klagomål hår-
ledde sig endast af deras obenågenhet
O
O
att afgifva ett beståmdt besked om sina
afsikter och af att de lyssnade till hollån-
darne, hvilka uteslutande hade till mål
alt för hela vårlden misstånkliggora ko^
nungens forehafvande.
Emellertid gaf han sina såndebud or
der att med afseende på forbundet med
Danmark svara, att detta icke utgick på att
fororåtta någon utan endast afsåg båda
rikenas såkerhet, och redan vid forhand-
lingarnas början hade också danskarne
framhållit, att de genom kriget voro så
utmattade, att de fruktade att blifva ett rof
för sina fiender. Konungen hade genast
O
o
stållt sig vålvillig gentemot detta forbund,
emedan det vore af stor vikt for Sve
rige, att Danmark icke blefve utsatt
för fråmmande inflytande, och det vore
klokare att hjålpa Danmark ån att ut-
låmna det åt hollåndarnes intriger. För
öfrigt, då detta forbund endast anginge
de två nordiska rikena, fanns ingen an-
'
o
ledning att dårom gifva meddelande åt
någon, och dessutom hade Sveriges sån
debud hittilis så uteslutande varit upp-
tagna af fredens bringande till verkstål-
lighet, att de icke haft någon tid att
ågna sig åt annat. Beträffande förhand
lingarna med Polen skulle såndebuden
o
såga Cromwell, att ånnu var ingenting
åtgjordt i denna sak, hvilket de utan alla
omsvep skulle bevisa honom. Men då
konungens vånner, engelsmån, fransmån
och några protestantiske furstar i Tysk
land, öfvergifvit den gemensamma saken
och inskrånkt sig till fagert tal, var han
besluten att hellre ingå fred icke allenast
med Polen utan äfven med Österrike