128 / 401
1658. trädde tili försvar für trosfriheten och
därför vann heia världcns gillande. Nu
åter uppträdde Sverige für sitt enskilda in-
tresse och utsatte sig därigenom für hat och
afund från ett stort antal hemliga fiender.
Det vore ock att befara, att Sveriges
fiender under sken af nitälskan for all-
mänt lugn skulle kasta hela skulden für
oron på Carl Gustaf. Genom denna allians
skulle engelsmännen i stallet for en hende,
som de nu hade, få äfven polacker, mos-
koviter och hollandare üfver sig, då desse
komme att kasta sig üfver Carl Gustaf.
Då engelsmännen für närvarande icke
voro nüdgade att fortsätta kriget med
Spanien längre än behöhigt var für att
snart komma tili en fürmänlig fred, ville
de tillråda konungen att icke nu füretaga
något mot Österrikc, med mindre hans
intressen tvingade honom därtill.
Härtill svarade de svenskasändebuden,
att dessa skäl visserligen vore ganska
fyndiga, men deras ohållbarhet vore tyd
lig. Det gällde icke nu att undersüka
ilendens kvantitet eller kvalitet, icke heller
det intresse man kunde hafva af detta
krig, framgång eller nederlag, ty det
skulle icke vara någon svårighet für Sve
rige att draga sig ur detsamma, och
Carl Gustaf skulle icke sakna bundsfür-
vanter, hvart han vande sig. Utan har
vore det fråga, om det skulle behnnas
lämpligt, att utom de hender, som de
båda folken redan hade att strida mot,
man skulle fürena sina krafter für att
äfven gå till strids mot den farligaste
af alla och kufva honom, så att han ur-
ståndsattes att i forening med Polen ut-
föra de planer, som han smidde mot den
gemensamma saken.Detta vore enda sättet
att upprycka det onda med roten. Vis
serligen hade de svenska vapnen under
tyska kriget hejdat det ondas framfart,
men sedan üsterrikarne bürjat rüra på
sig och länge uppträdt hotfullt, stode de
mi färdige att urladda all sin ondska.
Då det ingalunda kunde bestridas, att
Huset Österrike vore Sveriges hende,
ville Carl Gustaf af denna anledning i
tid taga sina mått och steg für skyd-
dandet af den gemensamma saken och
Europas fred. Men Österrike vore icke
F E M T E
mindre hen tligt mot England, ja kanske 1658.
ännu mera än mot något annat land.
Engelsmännen kunde icke vara okunnige
om de tankar, som üsterrikarne hyste
om dem, och att de förr eller senare
hade att vänta sig oväder från detta håll.
Men om engelsmännen icke fruktade Ös
terrike, hade de så mycket mera att befara
från Spaniens sida. Detta land, som icke
vore oroadt från något håll, skulle med
alla sina kratter kasta sig üfver England,
och det behöfdes blott den minsta an
ledning for att spanjorerna skulle upp-
träda mot England nu på samma sätt
som under drottning Elisabeths tid. Ju
mera England isolerade sig från andra
makter, desto mera utsatte det sig für
anfall från en och hvar. Österrike kunde
också skada England på flerehanda sätt,
genom kejsarens inhytande, genom många
anhängare, genom den utvalda tyska sol-
datesken, som spanjorerna icke heller
kunde vara fürutan, lika litet som üster
rikarne kunde undvara det spanska gul
det. Österrikarne skulle blifva ännu mera
i stånd att med kraft stüdja Spanien,
Stuartarne och holländarne, om de en
gång kunde vinna Sverige på sin sida
eller åtminstone fürmä det till neutralitet.
Engelsmännen voro på villospår, om de
trodde, att Carl Gustaf redan beslutat
att anfalla Österrike eller att han skulle
ruinera sig, om han undveke ett krig
med detta land. Hvilka obehag konungen
än haft från Österrikes sida, vore fürhäl-
landet dock icke sådant, att det uteslüte
fürlikning, då freden i Tyskland ännu
icke vore brüten. Och für üfrigt, då üs
terrikarne understüdt polackerna, vore an
ledningen därtill mera att süka i anbudet
af polska kronan än i några onda afsikter
mot Sverige, och de skulle säkert icke
komma att underlåta att ställa sitt für-
hållande till Danmark i gynnsam dager
samt ursäkta andra sina ätgüranden. Man
borde inse, att konungen från sin sida
icke sükte något krig med Österrike;
hans framgångar manade honom snarare
att lefva i fred med detta land säväl som
med Tyska Riket. I själfva verket tilläte
icke de nya erüfringarna konungen att
nedlägga vapnen, men det var i alla
¿5
B O K E N
5
o
3