Previous Page  126 / 401 Next Page
Information
Show Menu
Previous Page 126 / 401 Next Page
Page Background

F E M T E B O K E N

1658. så länge, enär de då kunde tå en snab-

bare vinst på sitt kapital.

brvari.

Sedan den inre 01*011 i England blifvit

stillad, upptogos åter förhancllingarna och

de svenska sändebuden framlade forslag

till en allians mot Österrike, hvilket till

större delen var grundadt på det forbund,

som Sverige haft med Frankrike under

tyska kriget, och anhöllo om ett bestämdt

svar darå inom tjorton dagar. Vid den

sammankomst, som därefter blef afhallen,

beklagade svenskarne det hittills bruka-

de, onödiga ordprålet, hvarpå engels­

mannen svarade, att de ville nu med

allvar gripa saken an. Den forstå me-

ningsskiljaktigheten galide de fiender,

mot hvilka alliansen skulle riktas. Sven­

skarne yrkade uttryckligen på detta:

Mot Hiiset Österrike och mot alla och

en hvar

,

som med detta hus s/ode eller

komme att stå i forbund.

Engelsman­

nen forfäktade däremot, att de med

detta hus forbundne skulle särskildt an-

gifvas och att de, som icke angåfvos,

skulle betraktas såsom stående utanför.

Genom svenskarnes sväfvande formule­

ring skulle vållas mycken oreda och tvifvel

uppstå, om därvid underförstodes alla

romersk-katolske furstar, ja till äfven-

tyrs själfve turken, och misstankar skulle

äfven kunna väckas hos fransmännen, att

forbundet också vore riktadt mot dem

såsom katoliker.

Svenskarne invände häremot, att for­

muleringen var betingad af alliansens

andamål, som var uppratthållandet af

båda rikenas säkerhet voch skyddandet

af gemensamma vänner, till hvilka Frank­

rike räknades. Under begreppet fiender

skulle icke forstås hvarken katoliker eller

evangeliske, annat an i den mån de voro

emot detta forbund och den allmänna

friheten, hvadan äfven katoliker voro

oförhindrade att vinna anslutning till alli­

ansen. Däraf följde, att för närvarande inga

namn kunde angifvas, då till äfventyrs efter

ett börjadt krig somliga komme att sluta

sig till henden, under det att andra skulle

ställa sig på svenskarnes och engelsman­

nens sida, och man kunde icke sluta nya

allianser, allt efter som forhållandena änd-

drades. Därför vore det bäst att använda

sväfvande uttryck. Däremot hade engels- 16

mannen intet annat att invända an att

de ville med fiender forstå spanjorerna

men icke danskarne. Det vore visserli-

gen intet tvifvel, att de efter afslutandet

af denna allians skulle råka i krie med

danskarne, men att på forhånd uttryck­

ligen stämpla dem såsom fiender ville

de icke, så länge som ett engelskt sän-

debud uppehölle sig i Danmark för att

verka für fred. För närvarande gyn-

nade visserligen österrikarne Danmark,

men man kunde icke saga att danskar­

ne gynnade österrikarne. Efter långt

meningsutbyte beslöts, att spanjorerna

och polackerna skulle särskildt omnäm-

nas i fordraget; formuleringen blef så­

lunda:

Mot hela Huset Österrike, mot ko-

nungarne a f Spanien och Polen samt

mot a lla, som lämnade hjiilp at någon

a f dessa makter mot detta forbund eller

mot dem

,

som komme att bitriida det-

samma.

Det utspann sig ock en strid

om betydelsen af ordet ’’anhängare” ,

hvarunder svenskarne ville inbegripa alla,

som lämnade hjälp i trupper, penningar

eller krigsförnödenheter i akt och mening

att skada de allierade. Häremot invände

engelsmännen, att detta vore ett ingrepp

i handelsfriheten, i rättigheten att utlåna

penningar och äfven i andra förrättningar,

som i och för sig icke vore af fientlig

art utan füllt berättigade och oskyldiga.

Om till exempel österrikarne skulle sam­

tidigt föra krig med turkar och svenskar

och därunder använda penningar, som

de upplånat för krig med Turkiet, för

sitt krig med svenskarne, skulle då de,

som utlånat penningarne, betraktas såsom

fiender? Hårpå svarade svenskarne, att

detta vore hårklyfveri, då det vore lätt

att i hvarje fall döma om afsikten, och

uttrycket ”som lämnade hjälp” behölls.

Härefter uppstod fråga om hvem som

skulle anses och antagas som vän eller

bundsförvant, hvarvid engelsmännen fore­

slogo, att fransmännen skulle såsom part

genast ingå i forbundet, då de skulle

kunna illa upptaga, om de forst efter

forbundets stiftande blefve anmodade att

däri inträda. Härtill anmärkte svenskarne,

att man icke kunde därom underhandla

10