F E M T E B O K E N
1658. så länge, enär de då kunde tå en snab-
bare vinst på sitt kapital.
brvari.
Sedan den inre 01*011 i England blifvit
stillad, upptogos åter förhancllingarna och
de svenska sändebuden framlade forslag
till en allians mot Österrike, hvilket till
större delen var grundadt på det forbund,
som Sverige haft med Frankrike under
tyska kriget, och anhöllo om ett bestämdt
svar darå inom tjorton dagar. Vid den
sammankomst, som därefter blef afhallen,
beklagade svenskarne det hittills bruka-
de, onödiga ordprålet, hvarpå engels
mannen svarade, att de ville nu med
allvar gripa saken an. Den forstå me-
ningsskiljaktigheten galide de fiender,
mot hvilka alliansen skulle riktas. Sven
skarne yrkade uttryckligen på detta:
Mot Hiiset Österrike och mot alla och
en hvar
,
som med detta hus s/ode eller
komme att stå i forbund.
Engelsman
nen forfäktade däremot, att de med
detta hus forbundne skulle särskildt an-
gifvas och att de, som icke angåfvos,
skulle betraktas såsom stående utanför.
Genom svenskarnes sväfvande formule
ring skulle vållas mycken oreda och tvifvel
uppstå, om därvid underförstodes alla
romersk-katolske furstar, ja till äfven-
tyrs själfve turken, och misstankar skulle
äfven kunna väckas hos fransmännen, att
forbundet också vore riktadt mot dem
såsom katoliker.
Svenskarne invände häremot, att for
muleringen var betingad af alliansens
andamål, som var uppratthållandet af
båda rikenas säkerhet voch skyddandet
af gemensamma vänner, till hvilka Frank
rike räknades. Under begreppet fiender
skulle icke forstås hvarken katoliker eller
evangeliske, annat an i den mån de voro
emot detta forbund och den allmänna
friheten, hvadan äfven katoliker voro
oförhindrade att vinna anslutning till alli
ansen. Däraf följde, att för närvarande inga
namn kunde angifvas, då till äfventyrs efter
ett börjadt krig somliga komme att sluta
sig till henden, under det att andra skulle
ställa sig på svenskarnes och engelsman
nens sida, och man kunde icke sluta nya
allianser, allt efter som forhållandena änd-
drades. Därför vore det bäst att använda
sväfvande uttryck. Däremot hade engels- 16
mannen intet annat att invända an att
de ville med fiender forstå spanjorerna
men icke danskarne. Det vore visserli-
gen intet tvifvel, att de efter afslutandet
af denna allians skulle råka i krie med
danskarne, men att på forhånd uttryck
ligen stämpla dem såsom fiender ville
de icke, så länge som ett engelskt sän-
debud uppehölle sig i Danmark för att
verka für fred. För närvarande gyn-
nade visserligen österrikarne Danmark,
men man kunde icke saga att danskar
ne gynnade österrikarne. Efter långt
meningsutbyte beslöts, att spanjorerna
och polackerna skulle särskildt omnäm-
nas i fordraget; formuleringen blef så
lunda:
Mot hela Huset Österrike, mot ko-
nungarne a f Spanien och Polen samt
mot a lla, som lämnade hjiilp at någon
a f dessa makter mot detta forbund eller
mot dem
,
som komme att bitriida det-
samma.
Det utspann sig ock en strid
om betydelsen af ordet ’’anhängare” ,
hvarunder svenskarne ville inbegripa alla,
som lämnade hjälp i trupper, penningar
eller krigsförnödenheter i akt och mening
att skada de allierade. Häremot invände
engelsmännen, att detta vore ett ingrepp
i handelsfriheten, i rättigheten att utlåna
penningar och äfven i andra förrättningar,
som i och för sig icke vore af fientlig
art utan füllt berättigade och oskyldiga.
Om till exempel österrikarne skulle sam
tidigt föra krig med turkar och svenskar
och därunder använda penningar, som
de upplånat för krig med Turkiet, för
sitt krig med svenskarne, skulle då de,
som utlånat penningarne, betraktas såsom
fiender? Hårpå svarade svenskarne, att
detta vore hårklyfveri, då det vore lätt
att i hvarje fall döma om afsikten, och
uttrycket ”som lämnade hjälp” behölls.
Härefter uppstod fråga om hvem som
skulle anses och antagas som vän eller
bundsförvant, hvarvid engelsmännen fore
slogo, att fransmännen skulle såsom part
genast ingå i forbundet, då de skulle
kunna illa upptaga, om de forst efter
forbundets stiftande blefve anmodade att
däri inträda. Härtill anmärkte svenskarne,
att man icke kunde därom underhandla
10