122 / 401
16<;8. poort förbereda Cromwell for cn nar
mare allians till skydd för handeln på
Östersjon samt motarbcta det forbund
som var å bane mellan Sverige och
Danmark, då detta skulle vara ti
11
skada
for England och Holland.
Benningens
$
Framfor alla andra upphetsade
forehafvan-
Beilningen såval sina egna landsmän som
fat Don-
dar|Sparne mot Sverige. De svenska sån-
mark.
debuden hade anhållit, att lörhandlmg-
arna om forbundet skulle hemlighållas,
men Beuningen motsatte sig detta och
yrkacle envist på deras offentliggörande
samt påtryckte Meadowe att verka i
samma syfte. Och då han erfor, att man
förhandlade om skydd för Östersjon, fram-
höll han med mycken hetsighet för dan
skarne, att svenskarnes intressen i detta
hånseende voro stridande mot det all-
månna basta och i all synnerhet mot
Danmarks. Detta land, som nästan icke
hade någon annan hamn vid Östersjon
än Köpenhamn, skulle på detta satt
tvingas att skydda ett stort antal sven
ska stader och hamnar, under det att
hamnarne vid oceanen låmnades utan
skydd. Denna allians skulle för öfrigt
våcka stort missnöje hos grannfolken
och för svenskarne öppna utsikt att med
ringa styrka till sjöss bringa i sitt våld
lander och stader vid Östersjon. Då Beu
ningen var öfvertygad om att svenskarne
ifrade för fredens snara afslutande endast
i afsikt att kunna så fort som möjligt
lämna Danmark, rådde han danskarne
att draga ut på förhandlingarna under
förespegling af hjalp från hollåndarne.
Han trodde också, att konungens plan
var att genast kasta sig öfver Branden
burg och han öfvertygade danskarne om
detsamma. Då det föreföll, som om denna
plan syntes för konungen viktigare an
allt annat, trodde danskarne knappt, att
de skulle kunna kvarhålla honom i Dan
mark. Alla krafter sattes emellertid i
gång för att hindra verkstållandet af
freden. Beuningen hade dock icke alla
på sin sida i denna sak. De fleste an
sågo det högeligen oklokt att genom
förhalande gifva svenskarne anledning att
med en armé af tjugu tusen man stanna
1 hjårtat af Danmark. Beuningen be-
F E M T E
römde sig i sina bref af att hafva råddat 1658.
Danmark och korsat Carl Gustafs pla
ner på en alhans med detta land, under
det att han i sjålfva verket invecklade
Danmark i ett ny tt krig genom sina illa-
sinnade råd, som afhöllo danskarne från
att ingå på svenskarnes forslag.
§ 72. Hollandarne bevarade emeller-
Fä/ängi ial
tid till det yttre skenet af vånskap med
omraiif ika-
Svcrige under afvaktan på klarhet om
konungens planer. Efter konungens an-
gel.
komst från Göteborg till Flensburg fick
11Juil-
van Dorp order att instålla sig dår och
anmåla sig till audiens. Sedan han fram-
fört vidlyftiga och meningslösa kompli-
manger, började han orda om förklaringar
till Elbingfördraget och om danzigarnes
anslutning till detta fordrag. Men ko
nungen, som icke var synnerligen ange-
lågen att tala om denna sak, gaf för att
vinna tid det svar, att generalstaterna
måste först lofva att icke skicka konung-
ens fiender någon hjålp, hvarom Appel
boom skulle hos dem nårmare anhålla.
Detta svar upptogs icke vål af hollån-
darne, som genom De Witt låto antyda,
att om konungen icke inom en månad
tydligen gifvit tillkånna sin mening, skulle
hollåndarne ingå forbund med Österrike
och Brandenburg för att åndtligen få ett
slut på förhandlingssaken. Ty 0111 de
ofta omförmälda förklaringarna blefve af-
gifna, skulle forhandlingen kunna afslu-
tas, alla anledningar till missnöje undan-
röjas och hvarje tillfalle för illasinnade
att våcka split mellan de båda staterna
försvinna. Några fordringar utöfver hvad
konungen redan medgifvit i Thorn och
sistlidne sommar i Flensburg skulle icke
uppstållas.
Dårtill svarades, att hollåndarne hade
icke gått in på hvad som då erbjudits, och
konungen hade efter dessa erbjudanden
forvåntat att de skulle bistå honom mot
danskarne och andra fiender. Nu vore
emellertid tiderna foråndrade, och då hol
låndarne icke tillmotesgått konungens
önskningar, vore han icke heller förplik-
tad att inrymma åt dem så stora for-
måner utan någon fördel för sig själf.
Holländarnes uppträdande för öfrigt vi-
sade tydligen, att de icke skulle underlåta
B O K E N
4 9 7