S_KonugCarlXGustafsBragderII

49<S

F E M T E B O K E N

1658. terns tillkännagi fvande för generalstaterna

af en allians mellan Polen och Branden

burg, hvarigenom de hoppades framde-

les kunna vidtaga nödiga mått och steg

mot Sverige.

Holländarnes

§ 70. För att i någon mån dampa

ringa tillmo-

holländarnes hetsighet mot konungen,

Tommen

denne Appelboom order att infor

21 viars.

generalstaterna afgifva officiell berättelse

om afslutandet af freden med Danmark,

om hans genom Guds nåd vunna se

ger, huru hofsamt han begagnat sig däraf

och huru han mot sin vilja invecklats i

[detta krig, som forts uteslutande till skydd

för egen säkerhet, hvilket också var enda

syftemålet med freden. Man hyste nu

förhoppning, därest freden genomfördes

i enlighet med båda parternas önskan,

att hädanefter en uppriktig vänskap mel

lan båda rikena skulle blifva beståndande,

ty konungen ville ingalunda tillfoga sin

granne någon oförrätt, då hans lander

nu vunnit trygghet. Konungen ville lika

litet lågga några fjättrar på handel och

sjofart utan fastmera på alla satt befordra

deras frihet. Han satte desslikes sin lit

till de Förenade Nederländerna såsom

till gamla vänner och hoppades, att de

skulle gilla hvad som mellan de båda

konungarikena blifvit öfverenskommet och

icke låta förleda sig till något, som skulle

störa det gamla förtroendet och det goda

forhållandet mellan konungariket Sverige

och Republiken. Appelboom anbefalldes

äfven att icke vidröra något om ratifi

kation af Elbingfördraget utan, om hol-

ländarne från sin sida skulle yrka darpå,

fastmera söka afböja saken. Ty vid nar

mare betraktande var detta fordrag egent-

ligen intet annat an ett förnyande af

fordragen från 1640 och 1645, som in-

gåtts mot Danmark. Kanske nödgades

man också till båda rikenas och Öster-

sjöns säkerhet sluta ett forbund med

Danmark, hvilket till äfventyrs kunde

komma att strida mot Elbingfördraget.

Därför ville konungen under nu förän-

drade forhallanden icke binda sina hän-

der genom en förhastad ratifikation af

ett fordrag, af hvilket konungen icke

hittills haft någon fordel, då holländarne

genom list och falska uttydningar för-

tagit dess verkan. Emellertid, innan sa- 1658.

kernas nya ordning vunnit stadga, skulle

Appelboom i vänlighet söka stämma ge

neralstaterna försonligare, så att de lå-

nade sitt öra till goda forslag och icke

inläte sig på något, som kunde vålla både

dem själfva och konungen svårigheter.

Men med allt detta uträttades hos

holländarne intet, då de alltjämt ansågo

konungens planer för sig skadliga och

höllo före, att ju vänligare Carl Gustaf

visade sig i sitt tal, desto större groll

bar han till dem i sitt hjärta. Van Beu-

ningen, som var roten och upphofvet

till all missämja, upphörde aldrig att under-

blåsa hollädarnes fientliga stämning och

sade, att konungens afsikt var att anfalla

Danzig till lands och vatten, för hvilket

ändmäl också ijärde artikeln i fredsfor

draget tillkommit. Det förefanns all ut-

sikt, att freden skulle stranda förnämli-

ligast genom forbundet med Osterrike,

Polen och Brandenburg, och därtill skulle

också bidraga Frankrikes och Englands

afundsjuka öfver Carl Gustafs fram-

gångar. En flotta på fyrtioåtta fartyg ut-

rustades för att sändas till Danzigs hjälp,

för den händelse konungen komme att

företaga något mot denna stad. Af

denna flotta lågo i maj tjugufyra fartyg

för ankar vid Doggersbank för att hålla

utkik på konungens rörelser.

Emellertid beordrades van Dorp att

maj.

förfoga sig till konungen i och för för-

klaringarna till fordraget och för att där-

jämte framföra generalstaternas lyckönsk-

ningar till det slutade kriget. Men i

själfva verket var Dorps uppgift att ut-

spionera, hvart konungen skulle vända

sina vapen, för att holländarne skulle

kunna inrätta sig därefter. Under tiden

fördes en hemlig korrespondens med de

danska sändebuden, hvilka trots den

med svenskarne afslutade freden stodo

i nära beröring med de österrikiska,

polska och brandenburgiska gesanterna.

Till England afsändes också Nieupoort

i beskickning för att ställa svenskarne

i misskredit hos Cromwell samt anhålla,

att denne måtte vara behjälplig för åter-

afträdandet af Preussen och skyddan-

det af Danzig. Därjämte skulle Nieu-