S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

199

1658. nungen att hUnskjuta forklaringen till

Cromwell. Konungens uppbrott förorsa-

kade holländarnc niyckcn oro, då de

trodde, alt han åter skulle foretaga något

mot Danmark. Anledningen till denna

formodan var, att konungen visat sig

niera högdragen mot van Dorp, an han

vanligen brukade, och att han Iioll kvar

alla fartyg 1 Danmark. Då kort där-

efter underrättelse ingick om konungens

landstigning på Själland, lämnades El-

bino-fördraget och forklaringen alldeles

ur räkningen, och man tankte endast på

huru man till hvad pris som helst skulle

kunna rädda Danmark från ögonskenlig

undergång.

Konungens

§ 7

■Omgifven af sa manga fiender

frukilösaför-

pac|e konungen låtit sig angelaget vara

*tundmd~

att me<^ Cromwell få till stånd ett fast för-

Englandoch

bund, hvaraf han kunde efter så langvarigt

anhallan om QC^

kittilis gagnlöst förhandlande draga

subsidier.

4j u^

någon verklig vinst. Men Cromwell fåste

sig icke synnerligen vid den fara och

de svårigheter, hvaruti konungen befann

sig, och iakttog som vanligt mycken be-

tänksamhet såvål beträffande den före-

slagna alliansen som rorande de subsi

dier, som han for länge sedan utlofvat.

Emellertid fanns ingen anledning attlängre

betvifla, att Österrike och Brandenburg

vid första tillfälle skulle sätta i verket

sin plan att tillsammans med polackerna

gå till anfall på Pommern eller låta kri-

gets hela tunga drabba Holstein. Då ko

nungen icke var i stånd att afvärja en

sådan olyeka, återstod for honom intet

annat än att vädja till en omedelbar

hjälp från sina allierade eller ock att på

ett eller annat sätt förlika sig med Öster

rike. Men då detta senare alternativ syn

tes honom alltför stridande mot protestan

tismens sak, gaf han sina sändebud i

England order att pådrifva afslutandet

af alliansen med Cromwell, då ovissheten

i detta hänseende vållade honom mycken

skada. Han önskade, att denna allians

skulle riktas mot Österrike och Polen

och mot alla, som med österrikarne sam

manslutit sig eller komme att samman-

sluta sig mot Sverige. Han tänkte därvid

närmast på danskarne, som sammangad-

dat sig med Österrikes allierade polac-

ker och brandenburgarc och hvilka icke 16

endast velat formå de senare a tt soka

splittra konungens krigsstyrka utan äfven

helt öppet i Prag anlort klagomål oiver

drojsmålet med hjälpsändningen. Om trots

alla dessa skal Cromwell likväl skulle

visa sig obcnågen att gå till öppet an

fall mot Danmark, borde dock dan

skarne råknas bland osterrikarnes bunds-

forvanter, då de ingått ett separatfor

drag med dem. Konungen befallde sina

sändebud att foreslå Cromwell, att han

skulle hindra holländarnes forehafvande,

vare sig de med penningar eller fartyg,

öppet eller hemligt inblandade sig i kriget

med Danmark, att han gåfve Sverige

sitt stöd och framforallt formådde Dan

mark att gifva konungen satisfaktion och

försäkran, att konungen icke skulle hafva

något att frukta från detta hall, i hän-

delse han på grund af alliansen med Eng

land nödgades att uppträda utom sitt

rike. I fordraget skulle stipuleras, att

anfallet på Österrike skulle ske från Preus

sen och Polen och icke från Tyska Rikets

område till undvikande af obehag för

konungen från tyska riksständernas sida.

Till konungens förfogande skulle England

ställa fyra tusen fotknektar, som skulle

landstiga i Preussen, och skulle allt efter

behof rekrytering ske, så att detta antal

alltid vidmakthölles. Cromwell skulle för-

binda sig att försvara Wästpreussen i

enlighet med fordraget med Brandenburg,

äfvensom att uppehålla expektansen på

Ostpreussen såvål tinder pågående krig,

som i händelse det komme till förlikning.

Framför allt skulle sändebuden söka formå

Cromwell att lämna konungen tio tusen

pund sterling i månaden, men på denna

summa kunde något afprutas, om Crom

well ginge in på de öfriga villkoren, sär-

skildt om han ville lämna omförmälda

antal fotknektar och om han ville punkt

ligt utbetala det penningbelopp, hvarom

man kunde komma öfverens, förattsnabbt

kunna vidtaga rustningar, som vore jämn-

starka med ilendens.

Allt detta skulle de allvarligen fram-

hålla for Cromwell, med tillägg att ko-

nungens ställning tilläte intet vidare för-

halande, Tit'an antingen måste Cromwell