S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

1658. handelser mera med hans mtressen for

enligt att forhandla med Österrike och

rikta sin uppmärksamhet på Sveriges

öfrige fiender an att riskera den nuva-

rande ställningen för ett ovisst framtids-

mål, så mycket mera som det farms all

anledning att tro, att österrikarne utan

svårighet skulle formas till underhandling

och att de hellre såge krigsskådeplatsen

forlagd till sina grannars områden an till

sina egna. Sålunda vore det långt ifrån

att denna allians skulle blifva till större

fordel för Sverige an for England, då

det förra såsom n'årmare granne till Os-

terrike an det senare riskerade mycket

mera. Om konungen mera sett på sitt

eget intresse an på det allmånna basta,

skulle han hafva vidtagit helt andra mått

och steg. Han ville icke tillråda engels-

m'ånnen att med honom ingå ett forbund

mot Österrike; för sin egen del behöfde

han det icke, ehuru han nog kant de

oförrätter, som tillfogats honom, och dårfor

till skada för sina planer tåligt våntat

på engelsmännens forklaring. Men noden

hade ingen lag, och då det för Carl Gustaf

vore omöjligt att hålla stånd mot så

många fiender på en gång, finge han for

draga och afvakta en tid, nar han med

mindre fara för sig sjalf kunde handia

för den gemensamma sakens basta. Slut-

ligen tillkannagåfvo sändebuden, att ko

nungen icke begärde af engelsmännen

annat an penningar, hvaraf han var i

stort behof och hvarmed de utan svårighet

kunde förse honom, så mycket mera som

det gällde deras egen säkerhet. Konungen

skulle mycket lätt kunna bereda den

engelska armén tillfälle till en landstig-

ning, hvilken skulle aflägsna fienden från

deras egna kuster och i icke ringa mån

bidraga att skydda deras eröfringar i

Flandern. Om engelsmännen icke ville

dela faran, borde de åtminstone hjälpa

konungen med penningar, då han måste

ensam draga krigets tunga. För öfrigt

kunde det krig, som engelsmännen förde

till sjöss mot Spanien, icke betraktas

såsom en kompensation, jämförlig med

hvad Frankrike lämnat under kriget i

Tyskland, då det, ehuru i krig med span-

jorerna, icke undandragit sig att gifva

Sverige subsidier och åfven understodt 1658.

det med vapen. Då hade Frankrike en-

dast stridit for sin åra, under det att

England nu skulle kåmpa for sin såker-

het. Af engelsmånnens sjokrig med span-

jorerna hade man icke forsport något

gagn for den gemensamma saken, hvadan

det syntes, som om de forde detta krig

mera for egen vinnings skuil och for sin

handel ån for det allmånna båsta. Då

krig kråfde kostnader, skulle engelsmån-

nen icke fora det, om de icke dåraf droge

vinst. Hollåndarne hade dårvid visat, att

de forstodo konsten att fortjåna penningar

utan att utsåtta sig for någon risk, och

spanjorerna brydde sig så foga om detta

krig, att de, medan det pågick, gjorde

ett nytt anfall på Portugal. Det vore

for ofrigt likgiltigt, om spanjorerna inhos-

tade penningar; svenskarne hade under

forrå kriget icke haft något men af det

spanska guldet. Men genom ett krig med

Osterrike skulle den gemensamma saken,

som engelsmånnen alltid talade så myc

ket om, i våsentlig mån stårkas, den

protestantiska låran fråmjas i Polen, en

måktig hende afvårjas och engelsmånnen

utan motstånd kunna fullfolja sina intres-

sen i Flandern, ty konungen ville aldrig

gora fred med den gemensamme henden,-

innan England forst fått satisfaktion. For

ofrigt kunde han åfven bevilja engels

månnen några sårskilda formåner, om

han blefve forvissad om tillmotesgående

från deras sida. Efter att hafva åhort

detta syntes engelsmånnen något ofver-

raskade och orolige och forklarade, att

de skulle nårmare ofverlågga om saken.

Underråttelsen om den med Danmark

afslutade freden foranledde, att man icke

vidare talade om någon allians mot detta

land.

S 76. Efter afslutandet af Roskildefre-

Fo^ianf 1^

ar med ung'

den anholl konungen om Cromwells ga-

landefter

ranti for densamma samt att han måtte

j-reden med

soka hålla hollåndarne tillbaka, så att

Danmark.

1 .

A +

m a t

de icke skulle stora freden, enår der

vore kåndt, att danskarne forvåntade

hjalp ifrån dem. Då numera genom fre

den med Danmark det storsta hindret

for alliansen var undanrojdt, var konungen

beredd att gå till anfall mot Osterrike,