S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

sig etter förhändcnvsrsndc tor

hållanden och säga ifrån, li \ ad tle tor

närvarande kunde göra eller iramdeles

trodde sig kunna gora, emir det vore

omöjligt att afsluta en allians på så svåf-

vande och ovissa villkor.

Engelsmännen syntes öfvertygade och

försäkrade, att de ville handia som årlige

och redlige mån samt anhöllo, att sånde-

buden tilis vidare ville hemlighålla sin

afsikt att afresa och kvarstanna, tilis de

annu en gång hunnit inhåmta sin ko-

nungs mening. Hårpå svarade svenskarne,

att om de inom tre dagar erhöhe en

skriftlig forklaring, skulle de gifva sig

till tåls, men att skrifva till konungen

och invånta hans svar vore alldeles obe-

höfligt, då deras iullmakt vore füllt till-

räckligf. Engelsmånnen erkånde detta och

försäkrade desslikes, att de inom åtta

ujuni.

dagar äfven skulle låmna penningar. Etter

förloppet af några dagar begårde sven

skarne svar, hvarvid engelsmånnen låto

forstå, att de med det snaraste ville at-

sluta en allians med dem och anse ko-

nungens vånner som sina vånner och ko-

nungens fiender som sina tiender. De

hoppades åfven att kunna enas om en

viss penningsumma i subsidier och om

andra punkter, såvida de blott finge tid

att förhandla och om ett svar från ko

nungen kunde invåntas. Under tiden ville

de flitigt öfverlägga, huru de på båsta

satt skulle kunna tillfredsstålla konungen.

Penningar hade de icke, visste icke heller,

huru de skulle kunna uppbringa sådana,

om an det skulle kosta deras lif, förr ån

parlamentet sammantrådt, hvilket skulle

åga rum under september månad. Emel-

lertid förgick ett helt år, utan att de

utlofvade trettio tusen pund sterling ut-

betalades, hvilket icke hindrade dem att

lofva guld och gröna skogar och till-

skrifva konungen åran af sin seger i

Flandern och förvärfvet af Dunkerque.

Mazarin, som själf varit ombord på den

engelska flottan, hade däröfver haft idel

beröm och sagt, att utan en sådan flotta

kunde Frankrike icke hafva utsikt till

några framgångar mot spanjorerna. I

sjålfva verket hade engelsmånnen aldrig

kunnat finna sig uti att Frankrike skulle

åga någon flotta af betydenhet. Då frans- 165S.

månnen planerade for att bygga och ut-

rusta en flotta, gjorde engelsmånnen sig

underråttade om afsikten dårmed och er-

bjodo sig dårefter att till fransmånnen

uthyra sina fartyg om Frankrike hade

behol af en flotta. Sedan uppsnappade

och brånde engelsmånnen alla franska

fartyg, som de påtråffade i oppen sjd.

§ 80. Då svenskarne icke låmnade

EngehmSu-

engelsmånnen någon ro svarade Thurloe,

niHføj*****

‘

} att fwrhala

att det skulle vara orått mot konungen

underhånd-

att lofva något, innan man med såkerhet

hngarna.

visste, om det kunde hållas. En del punkter

*unt'

i alliansforslaget kunde i alla fali afgoras,

om blott penningfrågan hånskotes till par

lamentet, dår han ville gifva den sitt

stod, så att den skulle få den losning,

som svenskarne onskade. Svenskarne er-

inrade, att penningfrågan just var den

grund, på hvilken hela saken hvilade, och

om den ramlade, skulle hela forslaget

stranda. Efter åtskilligt tal hit och dit

forklarade engelsmånnen, att de visser-

ligen voro villige att underhandla dårorn,

men att det i en så viktig fråga var

dem alldeles omojligt att något besluta

fore parlamentets sammankomst. Efter

några dagar forklarade Cromwell sjålf, 25

Juni.

att god vilja felades honom ingalunda,

men det kostsamma sjokriget, felttåget

i Flandern, rikets inre stållning och det

senaste parlamentets halsstarrighet hade

urståndsatt honom att lofva något visst

subsidiebelopp. Han kunde naturligtvis

icke tadla, hvad konungen af noden tving-

ades att till sin egen såkerhet foretaga.

Svenskarne måste gifva sig till tåls for

att det icke skulle se ut, som om de ville

tvinga protektorn ofver formågan. Desse

måste emellertid beklaga, att icke denna

forklaring forut afgifvits. Hela långa tiden

hade de invaggats i fdrhoppning om ett

tillfredstållande svar, men genom denna

forklaring måste konungens planer nu helt

och hållet åndras. Cromwell endast hojde

på axlarne och beklagade, att han icke

kunnat handia annorlunda, men tillade,

att om svenskarne ville noja sig med

hvad som vore rimligt, skulle han ånyo

ofverlågga om saken med rådet. Han

hade dessutom skrifvit till konungen, att