136 / 401
1658. inbegripas protestantiska maktcr, hvilket
vore en sak, som man icke kunde ernå,
och att man icke kunde rikta allian-
sen mot alla katolska maktcr af han
syn for fransmän, portugiser och andra.
Därför ansågo båda parterna formån-
lio-ast att endast tala om gemcnsamma
fiender utan afseende på trosbekånnelse,
och med gemensamma fiender afsåg
man då Österrike, Spanien, Polen och
deras anhängare. Om man fasthölle detta,
kunde hrandenburgare, danzigare och hol-
ländare icke komma under begreppet
evangeliske utan måste betraktas som an
hängare tili Österrike. Beträffande bran-
denburgare och danzigare hade de ingen
annan anledning till fruktan, an hvad
deras eget samvete bjöde dem. De bran-
denburgiska sändebudens utlåtelser anda-
des icke den vänlighet, som de velat låta
påskina, då de sökte förplikta konungen
att på för dem lämpliga villkor förlika
sig med polackerna såval som med öster-
rikarne, hvarvid de velat förskaffa sig
säkerhet for att deras områden icke
skulle komma att besväras af konung-
ens trupper. Det vore dock tydligt, att
konungen icke kunde anfalla de gamla
eller nya fiender, med hvilka Branden
burg stode i forbund, utan att passera
dess områden och brandenburgarnes for
slag hade endast framkommit for att
gifva ett sken af berättigande åt deras
orattrådiga handlingssätt. Om konungen
därför på grund af ländernas läge nöd-
gades först gå till anfall på Branden
burg, vore det icke för att konungen
ansåge detta såsom sin förnämste fi-
ende och satte Österrike i andra rum
met, utan därför att det naturligtvis
icke vore möjligt att i krigstid hoppa
öfver Brandenburg och sålunda lämna
en fiende i ryggen på sig. Men om
Cromwell genom sitt inflytande kunde
bringa kurfursten af Brandenburg på
andra tankar, vore det mycket önsk-
värdt. För öfrigt vore det för tidigt att
fordra vetskap om konungens planer,
innan alliansen vore afslutad, och äfven
om alliansen vore afslutad, skulle det
vara orimligt att vilja tvinga konungen
till omöjligheter och utsträcka forsvaret
F E M T E
för den gemensamma saken längre, än 1658.
som vore förenligt med de nuvarande
konjunkturerna. Det vore för konungen
nödvändigt att komma till en uppgö-
relse med sina gamla fiender, innan han
ginge till anfall på nye, och att han
finge själf därför välja tid, som vore för
honom lämpligast. Han kunde ju icke
draga 0fver sig hela Tyskland, med
mindre Frankrike och England förenade
sig att stödja honom, och han kunde
icke gå till anfall på Österrike annat än
från Preussen och Polen. Och för öfrigt
kunde man icke, utan att menligt inverka
på den allians hvarom förhandlades, hindra
konungen att afvärja onda anslag eller
att kasta tillbaka dem, som öppet an-
fölle honom.
Engelsmännen syntes tillfredsställde
med detta svar och lofvade att med all
kraft arbeta på afslutandet af alliansen.
Vid nästa sammankomst stannade man
9
juli,
vid det beslut, att alliansen icke skulle
afslutas uteslutande i religionssyfte och
mot katolikerna utan äfven i afsikt att
hämma de fördärfliga planer, i hvilka
några protestantiska makter inlåtit sig
till skada för protestantismen, friheten
i Europa och freden i Tyskland. Dârpà
förhandlades om sättet för uppträdande
mot fienden. Engelsmännen ansågo, att
i fordraget skulle uttryckligen stipuleras,
att det vore förnämligast mot Österrike,
som man skulle rikta sina vapen, till före-
kommande af att Brandenburg och andra
områden skulle blifva krigsskädeplats.
De ville äfven, att man skulle fastställa
antalet trupper till trettio tusen man och
att man skulle bestämma tid för upp-
brottet. Häremot framhöllo svenskarne,
att det icke vore billigt att binda ko-
nunofen vid så bestämda villkor, ehuru
visserligen armén vore füllt rustad och
icke saknade något i afseende på under-
håll. Man måste nämligen först under-
handla med moskoviterna och taga sina
försiktighetsmätt gent emot dem, som
man hade i ryggen. Emellertid förklarade
de, att konungen skulle med fern tusen
man gå i fält tre månader efter ratifika
tionen af alliansen, förutsatt att engels
männen punktligt infriade sina löften
¿¿5
B O K E N
5 I I