133 / 401
F E M T E B O K E N
1658. an att utsätta sina lander för en öfver-
svämning af fiender, hvilka han icke
vore i stånd att motstå. Cromwell borde
inse, hum farligt det vore for honom
att draga öfver sig hela den katolska
ligan, hvilket han kunde undvika genom
att understödja Sverige med en måttlig
summa. Af alla dessa skal befallde ko-
nungen sina sändebud att fordra ett be-
ståmdt svar, på det att han måtte kunna
taga sina mått och steg, och samtidigt
skref han också själf till Cromwell på
enahanda sått.
Cromwells
§ 79. De svenska såndebuden fram-
förklaring.
förde utan drojsmål till Thurloe ko-
nungens order, hvarpå den engelske mi
nistern svarade, att han foreståilt sig
Carl Gustaf vara alltför fientligt sinnad
mot österrikarne för att vilja ingå någon
förlikning med dem, och han hade stårkts
i den tanken dåraf att konungens in-
tressen icke kunde medgifva en afvåp-
ning eller en forlåggning af trupperna
inom egna landamären. Öfverraskningen
var för Thurloe så mycket större, som
de svenska såndebuden antydt, att de
ville draga sin fårde. Några dagar dår-
efter afgaf han emellertid å Cromwells
vågnar det svar, att denne icke kunde
hindra konungen att efter sitt godtfin-
nande förfoga öfver sina sändebud, och
att om han vore besluten att rappellera
dem, måste man finna sig dåruti. Icke
desto mindre syntes det honom mycket
smårtsamt att efter så många under
handlingar icke hafva kommit längre. I
stållet för att anklagas för en afsiktlig
förhalningspolitik hade han våntat sig
ett beklagande öfver att hans stållning
icke tillåt honom att handia efter hans
önskan. Han hade dock för att gagna
konungen utsatt sig för hollåndarnes och
andras missnöje och ådragit sig från dem
större fiendskap ån de visade Sverige.
Han var emellertid besluten att hellre
stöta sig med hela världen än öfvergifva
konungens sak, och det fanns intet, som
han icke ville riskera för att stödja den.
Orsaken hvarför han uppskjutit att gifva
ett beståmdt besked var endast, att han
arbetade för att af alla krafter kunna
hjålpa Sverige. Om sålunda Friesendorff
årnade draga sig tillbaka och afbryta 1658
forhandlingarna, kunde han icke dolja,
att det misshagade honom hogeligen och
att han våntat sig något helt annat. Han
ofverlåmnade åt svenskarne sjålfve att
doma om hvad hela Europa skulle såga
om ett plotsligt afbrytande af en så lång
underhandling och hvilken glådje det
skulle gora hollåndarne att få en anled
ning att forolåmpa båda rikena. Han
slutade med att såga, att några veckors
tidsutdråkt i en så viktig sak vore icke
att fåsta sig vid, och for ofrigt hoppades
han, att konungens såndebud funnit an
ledning att ofvertyga Carl Gustaf om
hans intresse for Sverige.
Hårpå svarade svenskarne, att hos ko
nungen icke fanns minsta afsikt att stora
det goda forhållandet mellan rikena eller
rubba vånskapen med Cromwell. Men
då han icke långre kunde uppskjuta att
antingen gå till anfall på Osterrike eller
ock att forhandla med det, var det for
honom oundgångligen nodvåndigt att
veta, hvad han hade att vånta af Eng
land. Till detta land hade han forst
våndt sig, då det vore den måktigaste
af de protestantiska staterna och till hvars
vånskap han hade den storsta lit, enår
denna vånskap icke som många andras
kunde rubbas på grund af några enskilda
intressen, och emedan det for engelsmån-
nen vore af sådan vikt, att den protestan
tiska trosbekånnelsen skyddades. Och
Tysklands protestanter såvål som hollån
darne foljde gerna Englands exempel.
For visso skulle det icke hafva vittnat
om klokt forutseende, om konungen utan
att vådja till hjålp skulle ensam såsom
hittilis strida mot så många fiender. Når
konungen en gång kommit till forhand
ling med Osterrike, skulle England komma
att inse betydelsen af att vara i sam-
forstånd med sina grannar och fordelen
for England, om konungen kunnat splittra
dess ilenders krafter. Hår gållde icke
att gå in i någon undersokning af Eng
lands nuvarande eller kommande ståll
ning; det fanns vål ingen i hvilken ståll
ning han ån befunne sig, som vore ur-
ståndsatt att fatta ett beslut eller vidtaga
några mått och steg. Engelsmånnen borde