130 / 401
F E M T E B O K E N
1658. därest han för utförandet af ett så vik-
tigt vårf kunde påråkna hjalp af sina
vänner. Därför borde alliansens artiklar,
som så länge varit under öfverläggning,
nu komma till slutlig behandling.
Hårpå afgaf Cromwell ett mycket in-
sockradt svar, hvarvid han beklagade,
att det icke stått i hans makt hittills att
gifva något mera. Garantin ville han
gårna iklåda sig, på hollåndarne skulle
han hafva ett vaksamt öga, på det att
de icke skulle vålla någon skada, och
om alliansen ville han af alla krafter be
flita sig och gifva sina ombud order i
detta afseende. Allt detta var nu mera,
an man vågat hoppas, om blott handling
skulle följa på orden. Men hvarken alli
ansen eller penningsaken kom till något
närmare afgörande. Vid påfoljande sam-
23
mårs.
mankomst beklagade sig engelsmånnen,
att de svenska såndebuden icke årligt
framfört sin konungs forslag. Det gick
nåmligen ett rykte, att fred med Polen
skulle vara nåra forestående och att un-
derhandlingarna i Kopenhamn bedrefvos
med framgång, hvarom engelsmånnen sak-
nade underråttelser. Engelsmånnen hade
också gått förlustige hollåndarnes vån-
skap, i och med detsamma som de så
afgjordt slutit sig till svenskarnes sak.
De svenska såndebuden forebrådde åfven
engelsmånnen deras förtegenhet.
Engelsmånnen ville icke tillråda ko-
nungen att anfalla Österrike, men om
han på eget initiativ gjorde det, skulle
de bistå honom så mycket deras egna
angelågenheter det tillåte, tillåggande att
de hade alls ingen årelystnad att upp-
tråda med en armé i Tyskland, hvilket
för öfrigt vore emot deras intresse och
öfver deras krafter. Hvad man sålunda
kunde hoppas af engelsmånnen inskrånkte
sig till ett gynnande af konungens pla
ner, att de skulle hålla hollåndarne i
tygeln, i håndelse de skulle företaga något
mot Sverige, att de med all kraft skulle
fullfölja kriget mot Spanien för att hindra,
att hjålp dårifrån skulle sändas till Öster-
nke, med ett ord, engelsmånnen ville
vara fiender till konungens fiender och
vänner med konungens vänner, ville ga
rantera freden med Danmark och skulle
icke afundas konungen besittningen af 1658.
Preussen.
Hvad som mycket bidrog att fördröja
saken var konungens af Skottland pla-
nerade infall i England. Då franska
alliansen mot Österrike fortskred mycket
lamt, visade engelsmånnen icke heller
någon synnerlig ifver för den dem före-
slagna alliansen och Mazarins uppmaning
till sina såndebud i London att på-
skynda alliansen mellan Sverige och Eng
land togs af engelsmånnen icke på allvar.
Det för länge sedan gifna loftet om
trettio tusen pund sterling upprepades
oupphörligen, men penningarne utbeta-
lades aldrig, då spanska kriget slukade
allt och soldatesken icke kunde för-
nöjas annat än med penningar. Sedan
parlamentet med oförrättadt årende upp-
lösts, vågade man icke betunga folket
med några nya pålagor. Engelsmånnen
förklarade, att svenskarnes anhållan om
subsidier kom för dem mycket olågligt,
och de ansågo sig göra mera ån nog
genom att med alla krafter fullfölja kri-
get i Flandern. Dessutom låto de forstå,
9
april.
att deras inre forhållanden icke tillåto
dem att låmna så mycken hjålp, som de
önskade och saken i sig sjålf fordrade.
De önskade visserligen en allians med
konungen, men afslutandet dåraf måste
de uppskjuta, tilis de af den inre ståll-
ningen kunde se, huru mycket subsidier
de voro i stånd att låmna. Man måste
försöka att vinna folket därför och und-
vika att krånka rikets lagar. Och denna
hjålp skulle blifva mera regelbundet låm-
nad, om man först fått de inre angelå-
genheterna ordnade. Under hela sin re
gering hade Cromwells största bekymmer
varit saknaden af pengar för att kunna
uppfylla, hvad han lofvat.
Cromwells afsikt var emellertid att
fortsåtta kriget med Spanien och att all-
tid hafva en flotta rustad för att hålla
hollåndarne i tygeln. Om desse bedrefve
några ståmplingar, skulle han låta det
komma till konungens vetskap. Han
rådde för öfrigt konungen att icke under-
låta något för att komma i närmare for
bund med Danmark, då intet vore verk-
sammare för att korsa hollåndarnes pla-
5 0 5