138 / 401
1658. af punkten om subsidierna kunde bringa
saken till afgörande. Svenskarne svarade,
att frågan var öfverflödig, då deii otaliga
p-ånger blifvit besvarad. Engelsmännen
S O
frågade då, hvilka formåner skulle be-
viljas dem i afseende på handeln och
tullen. Härtill svarade svenskarne, att den
frågan var för tidigt väckt.
Emellertid hade Cromwell genom Mea-
dowe erbjudit sin medling mellan ko
nungen och polacker och brandenbur-
gare, hvilken konungen afböjde såsom
olämplig, under det att man förhandlade
om en allians mot polacker, österrikare
och deras anhängare, och då polackerna,
påtryckte af österrikarne, nekat att an-
taga fransmännen såsom mediare, vore
det på grund af olikhet i trosbekännelse
ännu mindre antagligt, att de skulle mot-
taga engelsmännens medling. Det var icke
svårt för konungen att se, att Cromwell
icke hade något allvar med alliansen utan
endast sökte förhala tiden med fagert
tal, då han var öfvertygad om att ko
nungen i alia fall skulle råka i krig med
Österrike. Han gaf därför sina sändebud
order att för Cromwell framhålla, att de
icke kunde afsluta någon allians, därest
den icke riktades äfven mot Huset Öster-
rikes anhängare och att det på grund af
ländernas läge vore konungen bekvämare
att strida mot Brandenburg och Polen
tillsammans än mot Österrike ensamt.
Det vore detsamma, som om Cromwell
skulle anfalla Burgund och Luxemburg och
lämna städerna i Flandern och Brabant
i ryggen på sig. Konungen skulle icke
godvilligt afstå från Preussen, men då
polacker och brandenburgare, som voro
forbundne med Österrike, icke ville ingå
på fred, med mindre Preussen afträddes,
kunde konungen icke komma till någon
fred med polackerna utan att på samma
gång afsluta fred med Österrike. Där
för ville konungen icke vidare mot Crom
wells vilja yrka på någon allians med
honom, men önskade veta Cromwells
bestämda mening för att därefter kunna
vidtaga sina mått och steg. Om icke
något klart besked erhölles, skulle Frie
sendorff anhålla om afskedsaudiens. Till
Meadowe hade konungen yttrat, att han
F E M T E
kunde gärna antaga Cromwell till mediare, 1658.
om denne hade så stor lust därtill, men
från samma ögonblick, som Cromwell
blifvit mediare, vore all tanke på en
allians dem emellan utesluten. Om ko
nungen komme att ingå fred med Polen
och nödgas afstå Preussen, måste han
också förlika sig med Österrike. Hârpà
svarades, att med forslaget till medling
afsågs endast att för holländarne och andra
dölja ândamâlet med alliansen och att
engelsmännen för öfrigt icke önskade nå
got högre än att vara konungen till tjänst,
vare sig det gällde krig eller fred med
polackerna. Och Thurloe yttrade, att då
konungen så strängt höll på subsidierna
vid en tidpunkt, då det för engelsmännen
vore så svårt att skaffa penningar, och
då det syntes som om penninghjälp vore
absolut nödvändig, föreföll det, som om
konungens tankar vore mindre riktade på
Österrike än på Östersjön och att han
ville indraga engelsmännen i denna plan.
Sedan Friesendorff vederlagt detta, ut-
spann sig ett långt samtal, hvarunder
engelsmännen bland annat försäkrade, att
de under alla forhållanden skulle athålla
holländarne från att angripa konungen.
Men orsaken till att de icke för närva-
rande ville inlåta sig på någon allians
var, att de icke visste, huru långt det
blifvande parlamentet ville gå i afseende
på subsidier och annan hjälp.
§ 83. Emellertid hade Cromwell skickat
Cromwell
Jephson till kurfursten af Brandenburg
f orsoker f or~
gäfves att
för att tillråda honom att aterknyta för-
medla meUan
bindeisen med konungen och arbeta för
konungen och
att få keisarvärdigheten förflyttad från
kurfursten af
..
Branden-
Huset Österrike, som så länge förtryckt
hurg^
och oroat Tyskland. På detta erhöh Jeph
son det svar, att kurfursten visserligen
erärna ville träda i närmare forbindelse
med konungen, men då han redan ingått
forbund med Polen, måste han tänka på
att dessförinnan på godt manér lösgöra
sig från detta forbund, och för detta än-
damål skulle han till konungen afsända
Schwerin med nödiga forslag. I kurfurste-
kollegiet hade han ju endast en röst och de
öfriges roster kunde han icke svara för,
dock skulle han beträffande kejsarvalet
göra, hvad som stod i hans formåga.
B O K E N
5 1 3