S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

1658. Detta hade nödgat konungen att begagna

sig af sin naturliga rätt att forsvara sina

lander och skydda sig mot de planer,

som smiddes emot honom.

Konungens önskan var, att man skulle

börja fredsförhandlingarna med att be-

vilja en allmän amnesti och garantera

säkerhet till lif, gods och vårdighet åt

alla, som fort vapen för honom, samt att

man skulle besluta, att de fordrag, som

han ingått med wojewoderna och kvar-

tianerna, icke skulle lånda till någon skada

för dem. Samma forsiktighetsmått skulle

också iakttagas rörande stader och in-

vånare i Preussen, så att allt skulle åter-

stållas i samma skick som fore kriget

utan krånkning af någons privilegier. Den

egendom, som deponerats i Preussens

stader och hvilken konungen bortskånkt,

emedan den var konfiskerad, skulle icke

vara underkastad restitution, då den blif-

vit tagen med krigets rått. Betråffande

religionssaker skulle ingen forandring

ske och i traktaten skulle Rakoczy och

kosackerna inbegripas.

Då hårtigen af Croy hade på konungen

ofverlåtit sin fordran hos polska kronan

ach konungen därför gifvit honom adels

godset Schlochau i Pommerellen, påyr-

kade konungen, att hårtigens rått till

denna besittning skulle i traktaten kon-

firmeras under Sveriges beskydd samt att

slåkten Radziwill skulle återinsåttas i be

sittning af sina egodelar, vårdigheter och

formåner, som den innehaft före kriget,

1 händelse den sådant önskade. Vidare

skulle Wittenberg och hans son såsom

skadestånd för sin oråttvisa fångenskap

tilldelas besittning på lifstid af kastella-

niet Gronau. Konungen anbefallde också

tillgodoseende af de polske och preus

siske adelsmånnens intressen, då många

af desse ännu icke kommit till förlikning

med Johan Casimir. Framförallt skulle

Przemski, Korycki och Niemirzyc återin

såttas i sina råttigheter och återbekomma

sina privilegier. Betråffande Radziejowski

fordrade också konungen, att han skulle

återfå sina arfgods och kungliga privi

legier samt åtnjuta dem, äfven om han

vistades utomlands och vore i tjånst hos

någon fråmmande furste, förutsatt att

516

denne icke låge i öppen fejd med Polen. 1

Betråffande Radziejowskis befattningar

vore det emellertid nodvåndigt att stålla

sig till efterråttelse konungens af Polen

och republikens beståmmelser.

Konungen ville visserligen, att sände

buden först skulle bringa på tal de en-

skildes angelågenheter, men han befallde

icke desto mindre att tilis vidare låmna

dessa å sido, om de mårkte att dårige-

nom något hinder kunde uppstå för konung

ens och rikets viktigare angelågenheter,

och i stållet behandla titelfrågan och ko

nungens af Polen anspråk på Sverige, hva-

rom man i nåra sextio år stridt. Om po

lackerna började tala om konungens af

Polen påstådda rått till Sveriges krona,

som de så djårft gjort i Lübeck, därvid

de fordrat upphäfvandet af ständernas

dekret rörande uteslutning af Sigismund

och hans efterträdare från arfsrätt till

svenska kronan, skulle sändebuden fram

hålla, att hvilken vikt polackerna än till-

mätte denna sak, fäste svenskarne därvid

så ringa afseende, att det tjänade alls

intet till att dårpå spilla några ord. Si

gismund hade visserligen varit konung

af Sverige men endast under vissa vill-

kor och i kraft af vissa lagstadganden,

och då han lämnat Sverige och invecklat

det i ett blodigt krig, hade han upptrådt

såsom sitt fäderneslands fiende och för-

verkat all rått till kronan för sig såvål

som för sina arftagare. Johan Casimir

hade aldrig varit konung af Sverige, och

då han aldrig haft någon som helst rått

till denna krona, vore det oråttfårdigt

att taga sig titel däraf. Carl IX, Gustaf

II Adolf och Christina hade regerat i

Sverige efter Sigismund, hvilken af Sve

riges Ständer blifvit afsattt. Nu rege-

rade Carl Gustaf, hvilken stånderna svu-

rit tro och lydnad, och de hvarken

kunde eller ville erkänna en annan ko

nung än mindre tillåta, att man våld-

förde sig på det af dem utfårdade de

kretet, hvars upphäfvande vore ett af-

siktligt försök att omstörta riket och att

resa hinder för freden. Konungen hade

dessutom icke gifvit sina såndebud några

order att ingå i diskussion om denna

sak, som mera än hvarje annan uppre-