158 / 401
F E M T E B O K E N
5 3 3
1658, ofriga armén kunde dock icke avancera
med den snabbhet, som foretaget krafde.
gaugusti,
I Ringsted mottes Carl Gustaf af ko-
nung Fred riks såndebud Mogens I log
och Christen Skeel, hvilka med anled
ning af nattens inbrott dock icke kunde få
audiens forr an dagen dårpå. Sedan sån-
debuden ofverlåmnat skrifvelser från ko-
nungen af Danmark och Sten Bielke,
borjade de ett långt anforande, af inne-
håll att ofenom Roskildefreden voro icke
allenast striderna mellan de två rikena
bilagda och allt forutvarande glomdt utan
forhandlingar i Kopenhamn hade också
forevarit, hvarigenom enighet uppnåtts
i tvistiga punkter och alla svårigheter
blifvit undanrojda, hvadan nu intet åter-
stod att tvista om. Under sådana for-
hållanden kunde konungen af Danmark
icke nog forundra sig, att han, som från
sin sida gått in på allt, nu helt plotsligt
utan foregående forklaring i hen tlig afsikt
anfallits. Då konung Fredrik emellertid
var besjålad af stor fredskårlek, hade
han skickat dem for att soka undanroja
allt missforstånd, som kunde gifva an
ledning till ett nytt krig, och anhollo de
af denna anledning, att kommissarier for
detta åndamål måtte forordnas. De kunde
for ofrigt forsåkra, att konung Fredrik
var fjårran från all tanke på återupp-
tagande af kriget.
Efter erinran om hvad under forrå kri
get sig tilldragit sade Carl Gustaf, att han
hade fullgiltig orsak att återupptaga ftent-
ligheterna, då han tillfogats så många ofor-
råtter af danskarne, hvilka aldrig upp-
horde att arbeta på Sveriges undergång.
Dårpå funnos tillfyllestgorande bevis i
ertappade bref, i ingrepp i handelsfriheten
i Sundet, i de otaliga forsoken att kringgå
Roskildefredens beståmmelser, af hvilket
allt framgick, att han icke kunde lefva
i storre såkerhet for Danmark nu an
tillforene. Hårigenom hade han nodgats
stanna kvar i Danmark utofver den
beståmda tiden och låmna sina fiencler
tid att befåsta sin stållning. På detta
sått hade han på annat håll lidit stor
skada, och årstiden var nu så långt fram-
skriden, att han icke kunde annorstådes
utråtta något våsentligt. Genom Roskilde-
freden voro danskarne förpliktade att 1658
hindra fråmmande flottors inlöpande i
Ostersjön, hvilken förpliktelse de under-
låtit att uppfylla, förskansande sig bakom
sina svaga krafter. Och slutligen hade
de afvisat kon ungens erbjudna vånskap
och hellre framhårdat i sina gamla onda
anslag till Sveriges skada.
Danskarne betygade sin oskuld och for-
såkrade, att de i alla styeken ståilt sig freds-
beståmmelserna till efterråttelse, de visste
intet om några uppsnappade bref och
anhöllo att få dem sig förevisade. Guinea
affären hade redan fore Coyets afresa
blifvit ordnad, men det stod icke i deras
formåga att återlåmna de af konungen
återfordrade fartygen och de kunde icke
inlåta sig på ett så vanskligt forbund,
som föreslagits. Därför anhollo de ånnu
en gång, att kommissarier måtte för-
•ordnas für att bilägga möjligen återstå-
ende tvister och för att dåmpa den krigs
låga, som for båda rikena var så farlig,
innan den hunne slå ut i füll brand.
Detta tal framfördes under strida tårar.
Hårpå svarade konungen endast med
att fråga, 0111 de önskade något skydd
for sina egna personer, och då de dårtill
svarade nej, hade konungen intet vidare
att såga. Såndebuden togo afsked och
begåfvo sig till sin bostad, dit de på
konungens befallning ledsagades af Ga
briel Oxenstierna och Schlippenbach. På
deras forfrågan om danskarne hade något
vidare att förebringa för konungen, sva
rade dessa nekande, hvarefter Schlippen
bach framhöll, att danskarne hade genom
sina undanflykter och sin förhalningspoli-
tik icke allenast föranledt, att polacker,
moskoviter och brandenburgare sattes i
tillfälle att i lugn förstärka sina krafter
och forbinda sig med Sveriges fiender,
utan dårigenom hade också kejsarvalet
genom öfverrumpling påskyndats. De
visste nogsamt, hur dyrbar tiden var,
och en gång förliden kunde icke ens
Gud sjålf vånda den tillbaka. Danmarks
undergång stod för dörren, konungen
af Sverige var herre öfver en stor del
af landet, landets öppna platser och fåst-
ninerar skulle snart falla i hans hånder,
o
och därför var det säkrast att förvärfva