176 / 401
1658. som under Carl IX:s tid eröfrats i Kalmar
och hvilka danskarne forsett mcd for sven
skarne skymfliga inskriptioner, återfollo i
svenskarnes händer. Det ansågs såsom ett
stordåd, att ett så val befastadt slott inom
tjug1fyra dagar eröfrats. Äran tillkom
Wrangel och ett rikt byte blef Ionen. Den
danske kommendanten domdes af krigs
ratt tili döden men benådades till lifvet af
konung Fredrik.
Belägringen
S
99- För eröfringen af Kronborg anvan-
0f Kopen-
t|es stora krafter, och belägringen af Ko
te« .
penhamn gick därför långsammare. Sedan
alla vägar till staden blifvit afspärrade
utom de, som ledde från Amager, och
sedan fotknektar såval som ryttare place-
rats på alla stållen, började svenskarne att
anlägga approcher mot Vesterport, dar de
på högra sidan hade betäckning af hafvet
och på den vänstra af den så kallade St.
Jürgens sjö. Men danskarne hade två stora
med många kanoner bestyekade pråmar,
liggande på det breda vattnet nära ap-
procherna. Dessa pråmar, som blott foga
höjde sig öfver vattenytan, förorsakade
svenskarne stor olägenhet, i synnerhet
som de allt efter bekvämlighet flyttade sig
från den ena platsen till den andra. Trots
kraftig beskjutning från de svenska batte-
rierna kunde de icke drifvas bort, då
kulorna från svenskarnes högre belägna
platser gingo öfver dem och sjönko i vatt
net. Dessa pråmar voro danskarne till stor
nytta under belägringen genom den oaf-
brutna kanoneld, som dårifrån utspyddes,
hvarvid bland andra generalløjtnanten Ja
cob Casimir de la Gardie stupade. Under
tiden hade danskarne i icke ringa mån
hunnit förstärka stadens inre fästnings-
verk, hvarvid konung Fredrik genom löf-
13angustí,
ten om utvidgade privilegier i hög grad
stärkte försvarsviljan. Invånarnes mod lif-
vades, och de gjorde med två skvadroner
ryttare och tvåhundra fotknektar, beväp-
nade med morgonstjärnor, yxor och liar,
ett plötsligt utfall mot approcherna vid
Vesterport. Genom detta oväntade utfall
drefvo de bort svenskarne från approcher
na, nedhöggo några, togo andra till fånga,
under det att de icke förlorade mera än
en kapten och tre soldater. Denna fram-
gång stärkte ytterligare deras mod. Där-
F E M T E
for faste de icke heller något afseende vid 1658.
en skrifvelse, som Terlon affärdade till
dem och hvaruti han uppmanade dem att
förhandla med svenskarne och framställa
forslag, som den nuvaran de fortviflade
ställningen bjöd att antaga.
Svenskarne å sin sida ansträngde sig
für att reparera de skador, som det plots
liga anfallet på approchen vållat, men ar-
betet var mödosamt och gick långsam
mare än man tänkt sig, dels i följd af
markens sanka natur, dels i följd af be-
skjutningen från tornet vid Vesterport.
För att demolera detta torn uppfördes ett
batteri med fem kanoner, men danskarne
själfve nedrefvo tornet, emedan de sönder-
springande murstyekena tillfogade de be-
lägrade stor skada. Dessutom blef den
uttorkade stadsgrafven genom från hafvet
inpumpadt vatten fylld, till hvilket arbete
man kommenderade svenske fångar, till
hämnd för att svenskarne vid uppförandet
af sina bastioner användt danske fångar.
Danskarne sökte locka till sig öfverlöpare
från de svenska trupperna genom attskrika
ut, att de till hvarje tysk ryttare i städje-
penning ville lämna femtio och till hvarje
fotknekt tio thaler, men därmed vunno de
emellertid intet. Svenskarne hade borttagit
rören, som ledde vattnet till staden, hvilket
skulle vållat de belägrade stora olägenheter,
0111 icke regnvatten och gamla upprensade
brunnar ersatt bristen. Med belägringsar-
betena hade svenskarne avancerat på en
muskötkulas afstånd från vallgrafven, då
danskarne, upplifvade af den framgång de
hittills haft och inför den fara, som hotade
dem, såsom en sista utväg försökte ett
utfall för att hejda svenskarnes vidare
23 augusti.
framfart. Till detta foretag utkommende-
rades hela rytteriet under Christian Ulrik
Gyldenlöves anförande samt ett manskap
af sjuhundra fotknektar, bestående af stu
denter, matroser, handtverkslärlingar och
några soldater. Desse angrepo med sådan
häftighet approchen, att öfverste Svante
Banér, som där förde kommandot, icke
kunde hålla stånd, utan svenskarne blefvo
med stor forlust bortdrifne från approchen.
Etthundrafemtio fotknektar, som utgjorde
besättningen på närmaste skans, betogos
af skräck och gåfvo sig på nåd och onåd
B O K E N
5 3 7