178 / 401
1658.
De belägrade började nu att på flere-
handa satt lida brist. Konung Fredriks
föredöme stärkte visserligen modet och
utdelningen af proviant, ehuru knapp, lin
drade i någon mån nöden. Underrättelsen
om en hjälpsändning till lands såval som
till vatten ingaf äfven icke ringa förhopp-
ningar. Men å andra sidan sjönk modet
genom förlusten af Kronborg, dar sven
skarne kommit öfvcr artilleri och ganska
mycket krut, hvaraf de hittilis icke haft
något öfverflöd. Dctta gaf särskild anled
ning till stor och allmän oro. Men då
o
svenska flottan, som fått vetskap om
hollandska flottans narmande, begaf sig
till Sundet, smogo sig några fartyg, loc-
kade af vinst, in till staden, hvarigenom i
någon mån brist afhjälptes. Dessutom
25
september,
lyckades etthunclrasextio soldater, som in-
skeppats från Lolland, under natten kom
ma in i staden, och ett med byte från
Kronborg lastadt fartyg blef vid passe
randet af Köpenhamn gen om förräderi af
en af Wrangels underordnade, dansk till
börden, och genom hjalp af sexton själ-
/
oktober,
ländska bönder fördt in till staden. Ett-
hundrafemtio danskar gjorde darpå ettan-
fall på den närmaste approchen och ned-
höggo etthundra skansgräfvare, som hvi-
lade efter dagens arbete, samt några
soldater. Snart anlände emellerticl hjalp
och danskarne tillbakadrefvos med förlust
af en kapten och sju gemene. Kort där-
efter gjorde de åter ett utfall mot en
icke färdig redutt och nedsablade därvid
några skansgräfvare men tillbakaslogos
genast med någon förlust.
Svenskarnes
§ 100. Sedan den svenska flottan nå-
^på^Amager
^ °n ^
stilla i Sundet, utan att
7
oktober.
holländska flottan visade sig, retirerade
den till Köpenhamns redd, och då den
hunnit på höjden af Dragör, landsattes,
gynnade af en tät dimma, elfva kompa-
nier fotfolk och trehundra ryttare på
Amager, där en vaktpost af några sol
dater och bönder vid svenskarnes plots-
liga ankomst i all hast skyndade in i sta
den. Konung Fredrik hade tillåtit invå-
narne att med boskap och husgeråd få
stanna kvar på ön, då de lofvat att hafva
ett vaksamt öga på tillträdet till densam-
ma. De kunde icke heller tänka, att de
F E M T E
skulle blifva utsatta för ett så plotsligt 1658.
an fall, att de icke skulle hinna fora bo
skap och proviant in i staden. Men sven
skarnes oväntade ankomst lämnade ingen
tid kvarken för människor eller djur att
komma undan till staden. Svenskarne bor-
jade genast att med all skyndsamhet upp-
kasta skansar på den plats, där de land-
stigit, för att där hafva en retirad vid
danskarnes angrepp. Konung Fredrik
ryckte med en rytteriafdelning mot ön,
men då han såg, att svenskarne förskan-
sat sig så väl vid Dragör, och att de
voro honom i antal öfverlägsne, dristade
han icke att anfalla dem utan vånde åter
till staden, sedan han stuckit Sundby i
brand.
Då Carl Gustaf kort därefter fick un-
derrättelse om holländska flottans annal
kande, beslöt han öfvergifva ön, sedan
den blifvit plundrad och husen lagts i aska.
Detta utfordes af pfalzgrefven af Sultz-
bach, som därefter skulle med fotfolk
och rytteri rycka närmare staden för
att afvärja danskarnes utfall. Men då
danskarne fått vetskap om att sven
skarne voro spridde öfver ön för att
plundra och lätteligen kunde öfverrump-
10 oktober.
las, beslöto de att göra ett anfall på dem.
Fredrik bröt själf upp med sina draban
ter och tvåhundrafemtio ryttare under
Gyldenloves och Johan Ahlefeldts befal.
Dessutom medtogos några dragoner och
utvalde fotknektar med fyra små kano
ner, och en brigad fotfolk stod i bakhåll.
När svenskarne markte danskarnes antå-
gande, fattade de med trehundra ryttare,
nästan alla ungt folk, och etthundra fot
knektar posto vid Store Magleby, den
så kallade Holländarbyn. Mot desse gingo
nu danskarne till anfall och tvungo dem
efter en skarp fäktning att i full oord
ning fly. Därvid sväfvade Carl Gustaf
själf, pfalzgrefven af Sultzbach och Wran-
gel i verklig lifsfara, som endast afvärjdes
genom att major Baaz Leijonhielm vånde
anfallet mot sig och fotfolket. Därvid fingo
konungen, pfalzgrefven och Wrangel till
fälle att sätta sig i säkerhet, hvaremot
Leijonhielm efter en skarp träffning blef
fånofen och de fleste af hans trupp ned-
gjorde. På svensk sida stupade vid denna
B O K E N
5 3 9