f e m t e
b o k e n
alldeles sårskildt sa tt k omm it i b e s ittn in g 1658.
i
6 5 8. forts under Sjalland; att ons
alldde^
^ ^
att konungen komm it i b e s ittn in g a f d em ,
i och med detsamm a han in r eg istr e ra t
dem bland de fartyg , som han förvärfva t
i kriget.
Beträffande forbundet v o r o dan sk arn e
alltjämt ob eslu tsamm e, och man v is s te
icke ratt, antingen de sak n ad e lu st dårtill
eller om de um g in go s m ed andra p laner.
Emellertid, om de k omm e a tt fo r tså tta sin
de fått rätt att i juridiska mål hänvända förhalningspolitik, voro sv en sk a rn e b e
sig till Skåne, skulle de i öfrigt sortera slutne att an taga de punk ter i fo r s la g e t,
som kunde tjäna till b efram jand e t a f
verkställigheten a f R o sk ild e fr ed en , och
for att få ett slut på sak en in sä tta dem
i separatfordraget.
Efter oåndliga tv ister g in g o d an sk a rn e
slutligen in på att hårtigen a f G o tto rp
löstes från länsp likten och erhö ll su-
veränitet öfver S ch le sw ig och S v a v s te d s
invånare
såvål i ecklesiastiskt som administrativt
hånseende lydde under Sjalland; att
Christian IV endast af gunst och nåd
tillåtit Hvens invånare att vånda sig till
Skånes landsting såsom appellationsdom
stol, emedan Lund låg dem nårmare an
Ringsted, men då ons invånare velat
missbruka detta privilegium och befria
sig från lifegenskapen, hade genom en
kunglig forordning beståmts, att ehuru
446
under Sjalland och stålla sig denna pro
vins’ lagar till efterråttelse.
Håremot invånde svenskarne, att om-
nåmnandet af Hven i Vordingborg hade
alls ingen betydelse, och att intet sårskildt
omnåmnande af on skett i fredsfordraget,
berodde på att den ansetts såsom en del
af Skåne. Dåraf att Huitfeldt omnåmnt
Hven i samband med Skåne, foljde all- amt med undantag a f fyra p reb end en .
deles icke, att denna ö icke vore en del
af denna provins, ty i samma kronika
omtalas på samma sått Lister, som dock
ostridigt var en del af Blekinge. Om
Hven åfven en tid i juridiskt afseende
sorterat under Sjalland, foljde icke dåraf,
Dåremot nekade konungen a f D anm a rk
att upphäfva sam regeringen ö fv e r H o l
stein, förebärande så som skå l den ed ,
som han svurit detta lands Ständer. H å r
tigens representanter an så g o s ig ick e
heller böra vidare påyrka denna sak , i tank e
att ön var en del af Sjalland, lika litet att afgörandet, om det låm n ad e s å t H o l-
som Fyn och Falster voro delar af Jylland,
fastån dess lagar och forordningar voro
gällande för dessa öars invånare. A f
samma skål skulle då för framtiden i
Halland, Skåne och Blekinge, som nu
voro med konungariket Sverige för evigt
införlifvade, också dansk lag och rätt
fortfarande blifva gällande. A f bondemas
på Hven stållning kunde man lika litet
draga någon slutsats som af den omstån-
digheten, att bönderna på Fyn hade samma
stållning som bönderna i Skåne.
V idare vågrade danskarne att ingå på
utvåxling af de svenska och danska far-
tygen eller att godkånna de af svenskarne
anförda skål för att fartygen skulle be-
traktas som lösöre. Ty då skulle ju också
de svenske soldaterna hafva rätt att bort
fora bondemas husgeråd, såsom bord
bankar och plogar, som redan genom
brandskatten voro inlösta. En helt annan
sav vore, om någon skänkt konungen
cessa fartyg, eller om konungen på något
steins Ständer, sku lle b lifva m indre for-%
månligt för danske konungen , och a tt han
själf skulle komma att g ö ra fram stå lln ing
om upphåfvandet, så snart han m årk te,
att saken gick honom em o t. S å k e r t år
emellertid, att hårtigens r ep r e sen tan ter
skulle kunnat ernå större form åner for
sin herre, om de v isa t m era fa sth e t och
om de icke låtit skråmma s ig a f d an
skame och den h o lstein sk a adeln .
S 3 4 - Konungen b le f slu tligen u tled sen
Nya tvister
på alla uppskof, och då d et s to d u tom
om ^ ven'.
allt tvifvel, att H ven tillförene h ö rt till
Skåne, låt han g enom dår ink va rterad e
trupper taga ön i b esittn ing och t o g hyll-
ning af invånarne. Ön som lå g m id t för
Landskrona, var ock så a f v ik t för sk yd -
dandet af dess hamn. Flan aflåt y tte r lig a r e
en allvarlig skrifvelse till sina sånd ebud
med förständigande att bringa sak en till
slut, då han eljes icke kunde b ry ta upp
från Danmark. D å B eun ingen så h å ftig t
motarbetade det föreslagna forbundet
( maj.