1658. nungen att smälta dylikt och lata d et
det passera. Kurfursten var v isserligen
hatfull i sitt sinne, men någon öppen
fientlighet mot konungen hade han ånnu
icke tillåtit sig. Konungen lät emellertid
genom sin minister vid kurfurstliga h o fvet
göra hemstållan om ersättning för krutet
och på samma gång anhålla om foik la-
6
januari.
ring öfver kvarhållandet a f fartyget. S v a
ret blef, att krutet blifvit tag e t i forvar
inom fåstningen och skulle på dårom
gjord framstållning åter utlåmnas men
med afdrag af sextio centner, som kur
fursten tillförene i Nowydwor lånat k o
nungen och icke återfått. D e tta svar våck te
konungens stora fortrytelse, då han vid
öfverlämnandet af staden Posen afstått
åt kurfursten en vida större mängd krut.
Saken var emellertid icke af så stor vikt,
att man därför genast borde taga repres
salier. A f vida större b etyd else var, att
i Berlin vid denna tid planerades ett for
bund mellan konung Leopold af Ungern
och kurfursten mot Sverige, hvarvid L e o
pold tili en början tillrådde en defensiv-
allians, då han såsom aspirant till kejsar-
vårdigheten icke ansåg sig böra öppet
bryta freden. Men kurfursten hade ingen
lust att gå så varsamt till våga och då
det danska såndebudet D itlev Ahlefeldt
antydde, att det till sitt fall lutande D an
mark icke vore hjålpt med ett så k lent
understod, b lef i all hast en off- och de-
5
februari
. fensivallians afslutad. Hufvudpunkten i
densamma var, att inom en månad efter
undertecknandet skulle till Danmarks hjalp
sändas en armé af trettiotvå tusen strids-
duglige man, hvilka kurfursten såsom
generalissimus skulle i egen h ö g per
son föra till Holstein. På begäran a f
konungen af Polen fogades emellertid till
traktaten en försäkran, att ehuru de sven
ska provinserna i Tyskland, dår alla va-
pen smiddes mot de allierade, komme
att öfverfallas med krig, de allierade likväl
icke hade i sinnet att på något sått störa
lugnet eller bryta riksfreden. Framför
alla andra visade sig kurfursten ifrig att
så fort som möjligt gripa saken an, in-
nan Danmark skulle få dödsstöten , under
det att österrikarne samtidigt genom sin
långsamhet låmnade danskarne på pin-
4 8
S
F E M T E
banken . D e tta h ind rad e ick e, att man 1658
fortfarande ta lad e om v ån sk ap och O tto
von S chw er in fo r e to g en resa m o t grån-
sen för a tt sammantråiTa m ed Schlippen-
bach . Om d en na re sa underrå ttade han
L e szc zyn sk i o ch d en d an sk e m inistern
för att b e ta g a d em alla m isstankar och
försäkra d em , a tt han g jo r d e d etta en-
dast för a tt lo r ek om m a , a tt sven skarne
sku lle m isstånk a , a tt kurfursten icke vore
böjd för fred.
D å man ick e kun d e v e ta , huru tåg e t
9f å r
ö fver isen k om m e a tt aflöpa , befallde
k onun g en S ch lip p en b a ch a tt försäkra kur
fursten om sin v ån sk ap , om b lo tt denne
ville forhålla s ig neu tra l o ch fortsåtta
den gam la fo rb in d e lsen m ed konungen ,
h v ilk et v o r e n ö d v än d ig t for d e t gem en -
samm a b a sta o ch p ro te s ta n tism en s sak.
Men S ch lipp enba ch , som i ord såvå l som
i hand ling m era fö ljd e sitt e g e t hufvud
ån k onun g en s ord er, h ad e vid aud iensen
u tlåtit s ig om m y ck e t, som konungen
aldrig haft n å g on tank e på, h v ilk e t höge-
ligen förtörnade k o n u n g en , som befallde
honom a tt å terk a lla å tsk illig t, som var
för S v e r ig e s rike sk ad lig t. U nd errå ttelsen
om freden m ed D anm a rk framkallade
em ellertid i Berlin en a llm än b estör tn in g .
För att förekomm a , a tt n å g o t brådstor-
tadt sku lle fö r e ta g a s till S v e r ig e s skada,
sk ickade S ch lipp enb a ch , som uppehö ll
s ig i Pomm ern , Christian H abbæ u s till
Berlin för a tt lu gn a kurfursten o ch hans
ministrar, under a fvak tan på a tt konungen
kunde bry ta upp från D anm a rk m ed hela
armén. Men kurfursten sv a rad e , a tt om-
stånd igheterna tvu n g it h on om a tt fatta
för konungen m is sh a g lig a b e s lu t, a tt han
icke ville vå lla n ågon o förrä tt, m en man
borde icke fortånka h on om , a tt han va-
kade ö fver sin e g e n såk e rh e t, och han
skulle gårna se , a tt k on u n g en komm e
till fred med b åd e p o la ck e r och österri-
kare. Intet krig kund e foras i Po len ,
utan att P reu ssen b e rö rd e s dåraf. Och
han tillade, a tt om k r ig e t i S ch le s ien och
Böhmen k omm e a tt för sv en sk a rn e få
ett lyck lig t förlopp , sku lle d e s s e n o g för
sig såsom sa tisfak tion b eh å lla K o lb e rg
och låta kurfursten skaffa s ig er sä ttn ing
på annat håll. Sku lle sak en k omm a att
B O K E N