111 / 401
486
F E M T E B O K E N
658. märka, att intet stod att vinna hvarken
hos riksständerna eller hos österrikarne,
med mindre konungarne af Sverige och
Frankrike för ändamälet afslöte en allians.
Därtill hade också de franska sändebuden
till en början förklarat sig benägna, men
señare åtnojt sig med något slags för-
säkran af kurfurstekollegiet och icke vi-
dare talat om hvarken allians ellei föi -
ening af stridskrafter. Ja, de hade icke
ens velat erkänna, att österrikarne genom
infallet i Polen kränkt westfaliska freden
utan påstått, att detta var en Sveriges
privatsak, som icke förpliktade dem till
något. Härefter hade Björnklou i sina
memorial rättat sig, hvilket haft till
följd, att kurfurstarne gjort skillnad på
de båda rikenas intressen och gifvit
Frankrike satisfaktion men lämnat S v e
rige åsido. D e franska sändebuden hade
visserligen gjort några uttalanden till for
mån för Sverige, men dessa skulle haft
en bättre verkan, om en allians kommit
till stånd. Inför österrikarnes förhalnings-
politik hade fransmännen haft två utvägar
att välja: allians eller subsidier utan alli
ans. Fransmännen hade ingifvit förhopp-
ningar om både det ena och andra alter
nativet, men i verkligheten b lef intetdera
af. Man borde därför icke förundra sig,
att konungen sökte förlikning med Ö ster
rike, då det var alldeles tydligt, att frans
männen endast önskade se konungen in-
vecklad i krig med österrikarne för att
de mera ostörde skulle kunna göra sig
till herrar i blandern. Konungens intres
sen fordrade emellertid andra åtgårder.
Efter denna forklaring läto fransmän
nen formå sig att framställa ett forslag
till allians, hvaruti de endast erbjödo sig
att årligen låmna tvåhundra tusen thaler,
som skulle anses såsom Sverige tillkom-
mande restantier från den förra alliansen
och utbetalas under tre år mot en for
bindelse, hvaruti fransmännen erkände
sig skyldige svenskarne sexhundra tusen
thaler af de förra subsidierna. Däremot
skulle svenskarne afgifva en skriftlig for
klaring, att de icke hade något mera att
fordra af fransmännen och äfven att dessa
sexhundra tusen thaler vore en af fri
vilja af fransmännen gifven hjalp, att
konungen icke sk u lle u tan fransm ännens 1658.
vetskap och g od k än n an d e in g å n ågon
fred och att efter in g å n g en fred sku lle
d essa subsid ier upphöra. D ä r jäm te för-
mälde fransmännen , a tt k onun g en a f
Frankrike hade låtit v e rk stä lla undersök-
ning an gåend e d e r e ste r and e subsid ierna
och funnit, att sv en sk a rn e s anspråk i
detta fall saknad e all grund . Em ellertid
hade u ttryck et ’’r e s ta n tie r ” an vänd ts för
att lättare kunna b em an tla den hjälp,
som Frankrike läm nade S v e r ig e m o t Ö s
terrike. Ehuru v illkoren s y n te s B jörnk lou
någo t hårda, kunde han ick e m o tsä tta
s ig dem, då han gärn a v ille erhålla d essa
penningar äfven utan n ågra vidare för-
p liktelser från fransm ännen s sida. Och
då påfvens in verkan på kard inal Mazarin
sàvâl som d ennes e g e n sn ik en h e t hindrade
honom att b isp rin ga sv en sk a rn e med
penningar, var k on u n g en nö jd m ed att
åt sig bevara h and ling sfr ih e t g en tem o t
Österrike, på d e t a tt han efter forhål-
landena m å tte kunna in g å förlikn ing,
om sådan erb jöde s, eller an falla det. Men
dessa förhandlingar a fb r ö to s g en om de
franska sändebud en s afresa.
§ 62 . D å und errä ttelsen om konung-
De kejserliges
ens nya anfall på S jä lland an länd e till
mening om
Frankfurt, fröjdade s ig v is se r lig en Vol-
mar, att k onun g en s vap en vänd ts från
Danmark.
Ö sterrike men han framhöll tillika, att
vänner sàvâl som fiender m å s te vara på
sin vakt för att sv en sk a rn e ick e m å tte
komma att b lifva herrar ö fv e r b åd e D a n
mark och N o r g e . D å k o r t före v a le t kur
fursten a f Mainz uppm anad e L e o p o ld till
förlikning med k onu n g en , sad e Kurtz,
att denna uppm an ing v o r e väl b e fogad
och att L eop o ld h e lt v is s t v o r e b en äg en
till vänskap m ed S v e r ig e . M en under det
man öfverlade om tidpunk ten för förlik-
ningen, upp stod sv å r igh e t vid v a le t a f den-
samma, om förlikn ingen b o rd e sk e g en a s t
och utan po lacker och b randenbu rgare
för att hindra k onun g en från a tt anfalla
österrikarne, eller m ed d e s sa båda mak-
ter på n ågon annan p la ts än Frankfurt.
Kurtz an tydde därvid, a tt Österrikarne
ansågo Carl G u sta f alltför k lok för att
under förhandenvarande forhå llanden i
Danmark lämna d etta land o ch inveck la