355 / 401
6 7 0
S J U N D E B O K E N
1660 . fortsatte han som van lig t sitt anstrång-
ande arbete. Under en månad fortg ick
sjukdom sforloppet utan att ingifva någon
an ledn ing till oro, och man borjade h y sa
forhoppning om hans fulla tillfrisknande,
darest han b lo tt v ille unna s ig någon
7
fe b ru a r i.
hvila från regerin g sb e styren . Men p lo ts
ligen b lo ssad e febern ånyo upp och tem
peraturen s te g oa fb ru te t under två dygn ,
hvilket an tydde, att verk lig fara vore
forhånden. K onungen var m ycket fet, hade
svårt att komma i sv ettn in g och tillbrag te
m esta tiden sittande i en sto l, då han
icke kunde fordraga liggand e stålln ing.
Man b esk y lld e liflåkaren K o ster for okun-
n igh et och g a f honom sku lden till den
våndning, som sjukdom en to g , enår denne
an såg den vara skorb juggsartad , ehuru
det fanns all an ledn ing att an taga den
vara a f samma art som en i trakten
grasserande febersjukdom och bort från
borjan behand las dårefter. S å snart k o
nungen insåg , att han m åste vandra den
v åg , som for alla dod liga, h o g a som låga,
u tstakad år, låt han kalla till s ig drott-
n ingen och kronans fornåm ste åmbetsmån,
och då han mårkte, huru bedrofvade alla
voro infor hans tillstånd, talade han många
vån liga ord till dem g em en sam t såvål
som ensk ildt till de fleste. I forstå rummet
tillrådde han dem att i tid fora sta tssk epp e t
i fredens hamn, då efter hans bortgån g
ingen vore skickad till styrman i ett så
svårt ovåder och en sådan storm . Foljande
natt tillbragtes under kamp m ot den håf-
tiga sjukdomen, och dagen dårpå, då han
blifvit viss om dodens annalkande, ågnade
han åt riksvårdande årenden. Sedan dår-
utinnan allt blifvit bragt i ordn ing och
om sorgerna for det tim liga låmnats, så g
han doden oforskråckt i o g a t och sade,
att han aldrig fruktat den. Han vånde
så sina tankar till Gud och hvad ofvan
år, b eg ick efter kristligt bruk den heliga
nattvarden och bad om Guds forlåtelse.
Efter att hafva befallt låkaren att några
timmar fore dodsstunden g ifva honom
meddelande dårom låt han fora sig i sång.
Når låkaren senare erinrade honom om
att stunden var nåra, låt han fora s ig
från sången till en sto l framfor ett bord,
hvarefter hans testam en te upp låstes i når-
varo a f några riksråd, hv ilka tillfrågad es, 1 6 6 0 .
om n å g o t dåruti v o r e att åndra, och då
riksråden dårtill svarad e n ekand e, under-
sk re f han eg enh ånd ig t te stam en te t. D årpå
undertecknade han d e s s lik e s några bref,
order och andra hand lingar och ihågk om
sina vålfortjån te mån m ed belon ingar.
S ed an allt detta var ordnadt, on sk ad e han,
liksom om han arbeta t s ig tro tt, hvila,
men då de nårvarande bådo h onom in taga
sån gen , svarade han, a tt så snart han
komm it dit, sku lle han do, h v ilk et dock
icke d e sto m indre m å ste sk e . D e t ofor-
skråck ta mod , som han h ela sin lefnad
visa t, fornekade s ig icke allt intill doden .
S å b le f han då buren i sån g , och sedan
han befallt sin sjål i sin sk apares och
frålsares hand, slo t han utan en ryckn ing
eller k lagan endast m ed en su ck sitt åro-
rika lif i armarne på riksm arskalken g r e fv e
12 fe b ru a ri,
Gabriel O xen stierna och g r e fv e N ils Brahe
omkring två timmar efter m idnatt. U nd er
hela sin sjukdom kåm pade han ståndak-
tig t och m ed oforfåradt m od m o t de svåra
anfallen.
Bland fiender såvå l som bland vånner
g ick det ryk tet, att hans sjukdom och
dod foranledts a f so r g o fver n ed e r la g e t
på Fyn . Men om ån d etta n ed er la g g ick
konungen djupt till sinn es, så var dock
hans karaktår icke a f den art, a tt hans
hjårta sku lle låta s ig tåras a f en o fornu ftig
sorg . V is s t år, a tt når p fa lzgrefven a f
Su ltzbach och S ten b o ck å terk omm o från
F yn , b lefvo de icke m o tta gn e m ed hårda
ord eller på sådant så tt, som kunde an tyda
ett harmfullt sinnelag . T v å r tom b le fvo
de foremål for å r eb e ty g e lse r , den senare
forordnades till gu vern or o fver Skån e,
den forre ofver Sjålland, h vara f d et sy n e s ,
som om konungen v e la t g ifva dem ett
oppet erkånnande for deras tapp erh et
och ingalunda v isa n ågon v red e o fv er en
o lyck lig u tgång . U tan m insta m issm od
sade han ock till sin om g ifn ing , att ingen
kunde vara herre ofver lyckan ; aldrig
vore man mera underkastad d e s s våx-
lingar ån i krig och d etta n ed er la g vore
tillfyllest ersatt, g en om att hans so lda ter
så tappert kåmpat m o t en dubbelt så
stark fiende. Låkarne hade for o frig t lång t
fore detta nederlag foru tsag t, a tt konung-