S_KonugCarlXGustafsBragderII

S J A T T E B O K E N

631

1659 . fred p å g ru n d v a la fR o sk ild e fo rd r a g e tM en

då han g en om det nu p å g å en d e k rig et

i T y sk land b lifvit b ero fvad å tsk illiga

omraden dår, tillåt k onun g en s stå lln ing

honom icke att efterskånka några upp-

nådda fordelar i D anm ark eller a tt inlåta

sig på ett krig i T y sk lan d , då han hvarken

hade några bund sförvan ter eller v is s te

någon låm p lig k r ig ssk åd ep la ts. Em ellertid

var konungen b en a g en icke a llen a st till

vånskap med ho llåndarne utan åfven till

fred med kejsaren och kurfursten a f

B randenburg åfven utan sa tisfak tion .

M edlarne in g in g o på garan tin och

lofvade a tt hvad öfriga punk ter betråf-

fade gö ra sitt båsta. R o sk ild efred en m åste

dock åndras dårutinnan, att danskarne

erhöhe frihet att ingå defensiva llian s med

eho det vara m ånde och a tt de så som

ersä ttn ing för under k rig et lidna skador

sku lle återfå T rondh jem sam t att en lig t

ö fv e ren sk omm else de sv en sk a trupperna

affördes från Danm ark . O friga artiklar

i R osk ild efred en sku lle låmnas orubbade.

D e ssu tom b eg å rd e s, att k onungen a f

S v e r ig e sku lle b e ta g a s rått att påbjuda

några på lagor i Sund et, a tt de tre sta ternas

undersåtar sku lle åtnjuta lika rå ttigh e ter

i sv en sk a hamnar, att E lb in g förd rage t

med elucidationer sku lle a f konungen

ratificeras, hv ilk et sku lle vara fransmånnen

såvål som en g e lsm ånn en till b eh ag , sam t

att Brandenburg och D an z ig i fordraget

inb eg r ep e s, dårest de dårtill sku lle behn-

nas villiga. I freden med Danm ark sku lle

åfven hårtigen a f G o ttorp och hanse-

ståclerna inb egripas, och invånarne på

Bornholm tillförsäkras full am n esti och

g löm sk a a f det pa sserad e. S lu tlig en ut-

tåste s ig ock d e tre sta ternas sånde-

bud att sök a å stadkomm a fred m ed Polen

och b ilä g g a striderna med Brandenburg.

D enn a sk rifvelse öfverläm nades a f de

tre sta ternas såndebud till de sv en sk e

komm issarierna, m en då hollåndarne tag it

s ig titel a f m ed lare, ville sven sk arn e till

en början icke m o tta g a skrifvelsen , då

det m å ste an se s så som o tillbörlig t att

tillvålla s ig titel a f m ed lare m o t konungen s

vilja, men sedan S idn ey m idt för ö g on en

på hollåndarne struk it öfver denna titel,

m o tto g o sven skarn e skriften.

D å konun gen kom till insikt om med- 1 659 .

larnes afsik t att efter fred sslu tet h etsa

honom m o t Ö sterrike, framhöll han tyd lig t

för dem , att en sådan fred m åste afslutas,

som icke sa tte honom i en såm re stå ll

n ing än för nårvarande. Han hade icke

a llenast med Danm ark att göra , han hade

åfven andra fiender, och om han åt

danskarne utrymde fåstn ingar och om 

råden inom deras land, gå fv e han dem

svård et i hand, hvarigenom han ånyo

kunde blifva u tsa tt för anfall. Danmark

hade m ånga bundsförvan ter, som på

d e ss anstiftan angripit S v er ig e . Därför

v o re han icke hulpen, dårest han icke

åfven b lefve befriad från andra fiender

g en om fred eller gen om en sårsk ild

garan ti a f medlarne, hvarigenom han

kunde å terb ekomm a de p latser, som

g en om danska k rig et g å tt honom för-

lu stig e . Därför kunde han icke g ö ra fred

en lig t H a a gk on ser ten s föreskrift, utan

han m å ste g ö ra den i en ligh e t med sitt

rikes in tresse. A tt han höll sig kvar

1 Danm ark sk edd e icke för att vinna

n å g o t sårsk ild t utan a f tv ingand e nöd.

T y att låmna Danmark endast i förlitande

på loften vo re dårak tigt, då han hade

en alltför dyrköp t erfarenhet a f huru tro

och lofven hållas. Freden sku lle icke

räcka längre, än tilis tillfälle yppad es att

anfalla S v e r ig e . Därför m åste Danmark

drifvas dårhån, att det icke långre v ågad e

g ö ra några onda an slag m o t S v erig e.

E fter d etta anförande gå fvo e n g e ls 

månnen tyd lig t tillkånna, att de icke haft

n ågon annan kunskap om de sven ska

forhållandena än den, som de b ibragts

a f danskar och hollåndare, hvilka em e l

lertid a f egn a in tressen m ycket förvrängt

dem . E ngelsm ånn en an slo g o ock så sedan

andra strångar och ly ssnad e, så som det

syn te s, mera än tillforne till konungen s

skål. D e erkånde nåm ligen , att det icke

sku lle vara k lok t a f konungen att draga

bort från Danmark utan att dessforinnan

hafva återfått p latserna i Pommern. D å

em ellertid med larnes svar icke afvek från

H a a gk on ser ten s b eståmm elser, hvilka k o 

nungen icke ville låta påtvinga sig , kunde

in tet vidare uträttas. Och för öfrigt anstod

det icke konungen att n ågo t eftergifva,