S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

1658

. förefanns, en arm é som se g r a t ö fver två

konungariken . S o ld a tern a , som icke hade

någon lust till krig m o t m o sk o v ite r eller

polacker, län g tad e efter en dust m ed

österrikarne, de kande d eras lander och

förstodo sp råk et dår. I T y sk land fanns

ock så öfverflöd på allt, som b eh ö fd e s

för underhållet a f en arm é, hvilken redan

stod vid T y sk la n d s grån ser , och man

b ehö fde så led e s ick e m ed sto ra kostna-

der föra trupper ö fv er ha fvet. Om man

nu lå te tillfället a tt g ö r a e tt infall i Ö ste r 

rike g lida sig ur hånderna, sku lle öster-

rikarne señare, når S v e r ig e vål afrustat,

g å till anfall, och sv en sk a rn e få ångra,

att tiden nu försp illts. F ö r ö fr ig t var

konungen icke ö fv e rg ifv en a f sina vånner

i T y sk land , ty h ela P fa lziska H u se t vid

Rhen , hårtigen a f W lir tem b e rg , markgref-

ven a f Baden , land tgrefven a f H e s s en ,

hårtigen a f H o lste in , fursten a f Anha lt,

de sach siske furstarne i W e im a r och

Gotha och ånnu flere sku lle a f hat till

Ö sterrike och a f fruktan för de sv en sk a

vapnen stå på k onun g en s sida. U tom

T ysk land sku lle åfven Frankrike och

England g å m ed i d e tta krig, om man

med allvar g r e p e sak en an, då d e s sa

gårna så g e , a tt Ö sterrik e b le fv e kufvadt.

Armén kunde o ck så b ek våm lig en rekry-

teras med m ån ga g am le officerare och s o l

dater, som erinrade s ig d et b y te de hem -

fört från fo r eg å en d e krig , ja, k an sk e lika

m ånga furstar sku lle nu erbjuda sina

tjånster som under p o lsk a k rig et, då

fem ton g in g o m ed i fält. F ö r ö frig t sku lle

detta krig föras lång t bort från de s v e n 

ska gränserna och föran leda m indre olå-

g en h ete r ån de krig, som fördes med

grannar. S å som sa tisfak tion kunde man

ock så få en eller -annan ty sk prov ins,

liksom man förut fått P reu ssen , Pomm ern

och W ism ar. Därför om icke fred kunde

ernås, m å ste man m od ig t g å till krig. F ö r

detta åndamål v o r e d et b ek våm a st att, s e 

dan armén låmnat Danm ark , sm ån ingom

avancera m ot B randenburg och S ch le 

sien, såsom om man hade for afsik t att

intrånga i Po len , h varigen om polackerna

i sinom tid sku lle formås till fred. Dår-

jåm te sku lle man u tforska kurfurstens a f

Brandenburg sinn elag och an tingen formå

honom att afgifva en forklaring eller ock

1658

g ifva honom en eftertryck lig stö t, och

under k riget draga ny tta a f hans lånder

sam t b e sä tta v issa p la tser för att för-

v issa s ig om en såker retrått. Sedan

kunde man utsträcka kvarteren öfver S ch le 

sien , Böhm en och Mähren, hvarefter det

snart sku lle v isa sig , om stålln ingen

g å fv e an ledn ing till att g ifva d ödsstö ten

åt Ö sterrike.

. Ehuru rådets o fvannåm nda forslag

Konungens

under nuvarande forhållanden var fattadt

ic^ ar^ °”1

på rik tiga grunder och nöden tvang till

denna våg , hade konungen ingen lust till

ett krig i T ysk land , då han var ov iss på

de ty ska riksstånderna men dåremot hop-

pades på lön for mödan i kriget med

Po len , om han b lo tt kunde stämma ö s 

terrikarne förson ligare. Han var därför

b etånk t på att om m öjligt snarare förnya

vån skapen med dem ån att mot dem gripa

till vapen . A f d etta skål var det viktigt

att erhålla kånnedom om hvar man hade

Frankrike för att dårefter råtta sina planer.

För detta åndamål aflåt konungen order

till B jörnklou att i Frankfurt med all flit

sök a formå de franska såndebuden de Gra-

m on t och de L ionne till förnyande a f en

allians under framhållande a f den fara,

som kunde uppstå g en om ett forbund

mellan S v e r ig e , Ö sterrike och Branden-

denburg. Under nuvarande s våra forhål

landen kråfde hans rikes välfärd, att man

vunne full v isshe t, hvar man hade sina

fiender. Med det ob etyd liga penn ingebe-

lopp , som de franska såndebuden skulle

u tbeta la i Frankfurt, vore konungen i

hufvudsak fö g a hulpen. Om Frankrike

ville ingå en allians med konungen , skulle

vidmakthållandet a f freden i T ysk land be-

fordras, hv ilket vore det båsta. Men san-

n ingen att säga , de förhoppningar, som

fransmånnen ingifvit, b leknade dag från

dag. Penn ingfrågan var den m est oro-

våckande, då fransmånnen icke an sågo sig

sk y ld ig e att a f resterande subsid ier b e 

tala mera ån tjugu tusen thaler, enår al-

liansen en lig t deras förmenande upphört

den dag, då freden undertecknades. K o 

nungen invånde håremot, att subsidierna

m å ste u tbetalas, ånda tilis den westfaliska

fredens b eståmm elser komm it till verk-

427