60 / 401
1658. hela saken åt konun gen for a tt han efter
sitt god tfinnande och sitt u pp ly sta forstånd
skulle handia allt efter som fo sterland e ts
väl kräfde. Beträffande de ny förvärfvade
landskapens undersåtar sku lle k onungen
förfara så som hans k lokh e t b jöd o ch r ik e ts
säkerhet fordrade.
Ambassadtili
§ 24 - D an skarn e g å fv o em ellertid ko-
Köpenhamn.
nungen an ledn ing a tt ändra sina p laner
och vända sina vapen åt annat håll. D e
hade näm ligen i R o sk ild e u ttryck ligen
förklarat, att de icke b lo tt voro b en ä gn e
att hålla en b e s tå en d e fred m ed s v e n
skarne, utan de v ille d e sslik e s med dem
ingå en närmare defen siva llian s, då de nu
sett ett så s o r g lig t e x em p e l på att for
bund med S v e r ig e s fiender b rag t alla sla g s
olyckor öfver dem . Kunde det å ter komm a
tili en foren ing m ed sv en sk a rn e, sku lle
de tillsammans kunna bjuda alla fiender
spetsen . D e tta var för Carl G u sta f så
m ycket angenäm are att erfara, som han
fann denna vän skap för s ig fördelak tig ,
och då han därigenom h opp ad e s a tt kunna
u testän ga holländarnes flo ttor från Ö ster-
sjön. H olländarne sku lle aldrig underlåta
att m otarbeta k onu n g en s planer, men orn
de b lo tt b le fv e afspärrade från va g en
gen om Sund et, sku lle han icke hafva så
m ycket att frukta a f deras makt.
Em ellertid v isad e d et s ig sedan , att
danskarnes förslag tili e tt förbund endast
var en list för a tt k omm a ifrån ju st de
punkter i R o sk ild efred en , hvilka konungen
an såg e så som de v ik tig a ste . T y då dan
skarne icke långre kunde undandraga s ig
fu llgörandet a f fred svillkoren , på hvilket
sven skarne h ö llo så sträng t, och d e s s e där-
för lato sina trupper stanna i K öpenhamn ,
hittade danskarne på a tt framställa for
sla g e t om förbund, h varigenom de trodde
sig få tillfälle a tt framkomma med alle-
handa k lagom å l och om in tetgö ra hela
freden. Under sk en a f att vilja ingå ett
förbund och under m en in g slo sa ordstrider
uppehöllo de de sv en sk a sändebuden , och
gen om forså tlig t tal s ö k te de g ö ra de
ö fveren skomm elser värdelösa , hvilka de
tillförene h ö g t bedyra t s ig vilja obro tts-
ligen hålla. Ja, då efter fred sslu tet de
sven ska sändebuden n å g o t dröjde att in-
finna sig , läto de förmärka, att de med
F E M T E
o tå ligh e t vän tat deras ankom st och att 1658 .
de fruktat, att konungen kunde komma
att ändra tankar och uppgifva forbunds
planen.
§ 25. S a snart de danska angelägen -
Svenska sän-
heterna g å fvo konungen någon tid, skic-
debudens
kade han tili K öpenhamn S ten B ielke
orde^ mars
och P eter Julius C o y e t såsom sändebud.
K onun g en hade vela t gifva uppdraget
åt Corfitz U lfeld t och B ielke, men på
uppm an ing a f de franska sändebuden i
Frankfurt, d eG ram on t och d eL ionn e ,h ad e
H u gu e s de T erlon för konungFredrik s skull
förhindrat U lfeld ts utnämnande. D e t skulle
naturligtvis varit för den danske konungen
sm ärtsam t att i sitt residens m o ttaga
och h y sa en a f sina undersåtar, som så
djupt kränkt honom och så ny ligen v a
rit hans fiende, sam t att förhandla med
en, som sku lle komma att uppträda
tro tsig t m o t sin o ly ck lig e konung och
herre. Därför er sa ttes han a f C oyet, som
medförde följande order: V id den forstå
officiella aud iensen hos konungen a f D an
mark sku lle sändebuden anföra, hvad de
danske komm issarierna i R osk ild e före-
s lag it angående ett närmare förbund mel-
lan de nord iska rikena, hvilket borde
komm a till stånd för att m ot en och hvar
uppehålla säkerhet och lugn på Östersjön .
K onungen a f S v e r ig e ville gärna biträda
ett sådant förbund, om det inriktades på
att g em en sam t bekämpa hvarje fredsstö-
rare, att fö r eb y g g a alla tvister mellan
grannar och befordra vänskap och for
troende mellan båda parterna.
I d etta sy fte sku lle sändebuden för-
näm ligast verka, men vidare sku lle de
vid samm ankom sten med de danske full-
m äk tige först sok a u tforska deras mening
om d et föreslagna forbundet, för att k o
nungen m å tte få någon ledn ing for sina
planer. Och em edan man gen om freden
i R o sk ild e förpliktat sig att befordra 0111-
se sid ig a forslag och förhindra all skada,
m åste man först och främst bestämma, huru
man bäst sku lle kunna skydda hvarandra
g en om den föreslagna alliansen. För detta
åndamål skulle man inrikta hela sin upp-
m ärksamhet på att det forbund, som skulle
afslutas, m åtte upprättas till skydd för
båda rikena och för uppehållandet a f den
B O K E N
435