S_KonugCarlXGustafsBragderII

616

S J Ä T T E B O K E N

1659 . a f hvilka de under sista kriget haft tie

tusen på sin flotta. Salunda hade hol-

1ånd arne nått sitt mal, under det att

engelsmannen handlat i strid med sitt

eg e t intresse, i det att de forlo ia t an

seende såvål som penningar och handels

formåner.

Konungens

§ 3 9 - Sedan konungen narmare be-

planer for

gTundat, huru sårande for hans hoga

den ”“d™ aSte

vårdighet och skadliga for hans sak for-

bemålda konsertfordrag voro, i det han

åter komm it i sin forrå osåkra stållning,

hvarur han velat gen om detta nya krig

befria sig, och då han icke kunde lida,

att några a f de vik tigaste artiklarne i

Roskildefreden u teslo tes, b e slo t han att

till en borjan an taga Frankrikes och E n g 

lands medling. Men hollåndarne, som voro

hans kender och d a g lig e n ' visade pro f

dårpå, kunde han afgjordt icke an taga så 

som medlare, med mindre den gam la

vånskapen mellan svenskarne och dem

forst återstålides. Vidare ville han icke

af medlarne låta sig foreskrifvas några

lagar, utan freden med Danmark skulle

en ligt sedvan ligt bruk genom komm is

sarier från båda parterna forhan dias. Men

han var icke sinnad att inlåta sig i for

handlingar med Danmark, om icke på

samma gån g fred med alla hans kender

kunde ernås eller om icke i den separat

fred, som medlarne foreslagit, full såker-

het gåfves honom icke allenast på pap-

peret utan i verkligheten och Danmark

bragtes dårhån, att ingen fara vidare

dårifrån hotade honom . Om icke detta

kunde ernås, var han besluten att icke

låmna ifrån sig någon a f de platser, som

han hade i sina hånder och som voro

for honom bekvåm liga. En hvar kunde

också inse, huru ringa konungens sak

blefve hjålpt genom en separatfred med

Danmark, om man to g e i betraktande,

huru danskarne till hans skada dramt

honom bort från Polen och u testån g t

honom från all vidare framgång, huru

danskarne till behag många kender an-

fallit honom , hvilka stora forluster han

lidit i Livland, Preussen, H o lstein och

Jylland, huru mycket folk och penningar

han iorlorat i Danmark. D e p latser, a f

hvilka han kommit i besittn ing vore emel-

lertid sy nnerlig t b ek våm a for underhåll 1659.

a f flottan och for a tt hålla kenden på

afstånd. D å r em o t kunde man icke veta,

hvart man sku lle fora arm én efter en med

Danmark a fslu tad fred. T y att föra den

sjö led es till P reu ssen sku lle k o sta för

m ycke t penn ingar och v o r e h eller icke utan

risk, då en for land stign in g låm p lig hamn

saknades. D e s su tom vo re hela Preussen

öd e lagd t och icke en s i stånd a tt under-

hålla dårvarande ga rn ison er. A tt intrånga

i Polen å ter v o r e farlig t, då de svenska

trupperna voro så m ed ta gn a och man icke

kunde vara tr y g g för danskarne utan att

förstärka garn ison ern a i de b efå stad e stå-

derna och vid g rån sen . A tt g en om T y sk 

land fö retaga e tt tå g m o t Ö sterrike och

Brandenburg sku lle ick e tillåtas, ty om

konungen dristacle g ö r a d etta , sku lle riks-

stånderna u tropa h onom som fredsbrytare

utan att tånka på den oforrå tt han lidit

i T y sk land och anno r ståd es. Och alla

lånder, som den s v en sk a armén måste

g en om tå g a , sku lle förk lara konungen för

hende, och på d e tta så tt sku lle antalet

a f hans ovänner y tte r lig a r e ökas. Ett

ty sk t krig sku lle för honom blifva en

o lid lig börda, hv ilken lä n g e sku lle tynga

honom , då han in g a bund sförvan ter hade,

och ingen h jålp a f p ro te stan tern a vore

att förvänta. Hårtill kom , a tt han efter

afslutad fred m ed D anm ark icke hade en

tillräck ligt stark arm é för att anfalla hen

den och inga n o g starka p la tser for att

hålla honom tillbaka. O ch då han g e 

nom k rig et med D anm ark g å tt förlustig

så m ånga p la tser i Pomm ern , vore d e t '

så m y ck e t större sk å l a tt behå lla de i

Danm ark tagn a p la tserna , tilis han åter-

fått dem , som g å tt förlorade i Pommern.

D å k onun g en t o g allt d etta i öfver-

vågand e och å andra sidan in såg nöd-

vånd igh eten a f a tt komm a till fred for

att icke, om k r ig e t sku lle fortså ttas, allde-

les komm a till k orta i striden mot så

m ånga hender, a n så g han, att han an-

tin gen sku lle g en om en allmån fred göra

s ig kvitt alla sina hender eller, om han

p å tv in gad e s separa tfred , icke ingå den

efter andras g o d ty c k e utan efter hvad

han höll för sitt rike n y ttig t. H an beslöt

därför a tt icke återlåmna de p latser 1