S_KonugCarlXGustafsBragderII

S J A T T E B O K E N

i 659. sig att till honom öfverlämna d et sam-

manvikna u tk a ste t till fred sforslag . På

konungen s fråga, h v ilk et papper d etta

var, svarade S id n ey , a tt det var en

önskan från de tre sta terna . S trän g t

all var p räg lade k onu n g en s an sik te , då

han hårpå svarad e, att han icke ville

m o ttaga sk rifvelsen , och vändande s ig

till en gelsm änn en fortfor han: D e t för-

vånar m ig, att I, som hafven u tg ifv it

eder för att vara m ina vänner, dristen

att föreskrifva m ig lagar. Jag m o tta g er

gärna Eder m ed ling , så vida I hállen

eder inom vän skap en s rämärken, men

sk iljedom are hvarken kan eller vill j a g lida.

Dårpå vände han s ig till holländarne

och sade: Men I, som ären mina h en 

der, kunnen icke b lifva m ed iare i denna

tvist, och ja g sku lle kunna behand la eder

på samma sä tt som k onu n g en a f Danm ark

behandlat S ten B ielke. O ch stä lland e sitt

tal till alla i g em en y ttrad e han: I för-

litande på edra flottor u pp gö ren I forslag ,

men ja g h u g g e r det m idt itu med m itt

svärd. O ch därvid s lo g han m ed hånden

kraftigt på sin värja. E fter clessa ord

vände han sändebud en r y g g e n och när-

made s ig de öfriga närvarande. H o llän 

darne följde em ellertid efter konungen ,

b etygand e att de icke voro hans h en 

der och ville g ifva b ev is för att de voro

hans bästa vänner. Med v redgad uppsyn

betraktade konungen dem och sade:

Mina sändebud hafven I skym fligen b e 

handlat, men här gån I om kring så som

eder ly ster hvart som helst. D årpå s v a 

rade S lingelan t: A f en så storsinnad furste

hafva vi in tet att frukta, hvartill konun 

gen genm ä ld e: D e t ty ck s som om I icke

synnerlig t fästen ed er vid denna stor-

sinthet. D ärefter vände han s ig bort ifrån

dem och inlät s ig i sam tal med andra

närvarande, och då sändebuden fruktade

att y tterligare uppreta honom , gjorde

de sin reverens och lämnade g em ak e t.

Holländarne an så g o , a tt deras sänd e 

bud blifvit n å g o t ö fv erm od ig t m o ttagna

och D e W itt brusade upp, liksom han

ville b låsa till strid sam t u ttalade helt

hög t, a tt man m å ste anfalla sven skarn e

och borra deras fartyg i sank. Men de

mera måttfu lle erkände, att tillräck liga

skäl funnos att ursäkta konungen s vrede 1659 .

och sär§kildt b e sk y ld e de S idn ey för att

i ord såvål som i hand ling hafva upp-

trädt för stram t sam t sakna förutsätt-

n ingar att i g o d o förhandla.

F ö r a tt reta engelsm ännen m ot Carl

G u sta f uppd ik tade danskarne vid denna

tid m ånga saker. Bland annat påstodo

de, att konungen sku lle hafva sag t, att

han så som konung och ärekrönt segrare

hvarken kunde eller v ille tåla slikt öfver-

mod a f två repub liker, a f hvilka den ena

afsatt sin herre och furste, den andra

h a lshu g g it sin, och det förundrade honom ,

att sådana kungam ördare dristat träda

infor honom och med a f kungab lod ännu

rykande händer framräcka en skrifvelse.

Ehuru o fören lig t sådant tal än var med

k onun gen s sinn elag och k loka uppträ

dande, spred s dock g en om G ersdorff

och R o sen v in g e den uppd ik tade h istorien

i Eng land , allt i sy fte att uppreta par

lam en tet m o t konungen , och för samma

åndamål b erä ttad es den äfven för D ow 

ning. Med g läd je så g o danskarne hvarje

an ledn ing till ökad m isstämn ing mellan

holländarne och sven skarn e och hoppades,

att de förre nu sku lle hämnas på de

señare för den lidna skym fen . G enom

kurirer sp redo de ock så denna historia,

kryddad med tillsatser, i akt och m en ing

att mera allmänt öka upphetsn ingen mot

sven skarne. Holländarne inskränkte s ig

em ellertid till att b ek laga s ig för de franske

och en g e lsk e m in ístram e.

§ 4 2 . På konungen s befalln ing besvä -

Konungen

rade s ig de sv en sk a sändebuden i England

desvarar sig

öfver engels-

eftertryck lig t öfver den sista H aagkon -

männens

serten , i hvilken engelsm ännen h ittills för-

uppträdande.

neka t s ig hafva haft någon del. S lu tligen

m åste de dock erkänna det, men förkla-

racle på samma g ån g , att om de hand-

lat annorlunda sku lle det hafva väckt

hela världens klander, i det att de där-

ig en om sku lle hafva förhjälpt Carl G u sta f

till Danm arks undertryckande. N å g o t dy-

likt vore icke ö fveren sstämm ande med

en gelsm änn en s in tresse, och g enom sitt

h and lingssä tt hade de nu undanröjt alla

m isstankar därutinnan. Hvad de skulle

göra , om båda konungarne forkastade

fo r slage t, v isste de icke, och icke heller

619