S_KonugCarlXGustafsBragderII

620

S J Ä T T E B O K E N

1659 . v isste de, hvad de skulle svara på ko-

nungens bref, och gjorde därför ständ igt

undanflykter för att komma ifrån det.

I själfva verket lämnade också den inre

oron dem ingen tid öfrig för att tänka

på utrikes angelägenheter och sedan H en 

ry Vane blifvit så god t som allsmäktig

i parlamentet, var det hollandska infly-

tandet dår ofvervågande.

D å svenskarne någon tid dårefter be-

k lagade sig öfver de engelska såndebudens

förfarande, svarade engelsmannen mecl

ånnu högljudare k lagovisor öfver konung-

ens tillvågagående, sågande, att når ko-

nungen vållat dem så stor skada, fara

och möda och icke ens vård igats lyssna

till deras forslag att under så svåra och

förtviflade forhållanden söka befria både

honom själf och dem från vidare ledsam-

heter, kunde de icke annat ån anse sig

besvikne och kånna sig bedröfvade öfver

att icke skörda någon vinst för en låmnad

hjålp. Konungen skulle helt v isst icke

kunnat bem åk tiga sig de danska oarne

och N akskov, om han icke haft den en g e l

ska flottans stöd. Nu tillåto emellertid

icke de inre forhållandena, som voro gan-

ska oroande, att flottan långre stod till

konungens tjånst, och om konungen no-

gare betraktade den allmånna stållningen

i Europa, borde han med sitt upp lysta

forstånd inse, att det icke vore klokt att

i forlitande på den engelska flottan u tsåtta

sin egen för fara. Engelsm ånnen hade

aldrig haft i sinnet att mot konungens

vilja söka tvinga honom till någo t eller

upphåfva sig till domare öfver honom ,

utan de hade endast velat låta honom

forstå, att dårest han icke ville lyssna

till deras a f uppriktigaste hjårta d ikterade

råd, måste de draga sig tillbaka.

D e sven ska såndebuden svarade, att

huru skenbart rimlig denna forklaring

ån kunde förefalla, så ståmde den likvål

icke öfver ens med deras handlingar. K o 

nungen hade hyst alltför stor tillit till deras

vånskap, som han skattat alltför hög t.

Man hade ånnu icke sett slutet, och huru

årlige de varit skulle då visa sig. Och

om engelsmånnens runda löften icke åstad-

kommit annat, så skulle vårlden dåraf

åtm instone få se, att konungen gjort sig

fortjånt a f mera ån han fått, och detta 1

var så m ycke t hårdare, ju m era ovån-

tadt det var.

E fter ett långre m en in g sb y te förklarade

engelsm ånn en , att de uppb jud it all sin

formå^a och att de icke kunnat utråtta

någo t mera h o s hollåndarne utan att råka

i strid med dem . H årp å svarad e sv en 

skarne, att d et v o r e ju alls in tet fornuft

uti att låta hollåndarne drifva s ig till ett

sådant trångm ål, 0111 d et ick e långre stått

i deras form åga att hindra krånkn ing af

åra och vånskap . Om så sto r nöd varit

forhånden, b ord e de ha fva låtit d etta k om 

ma till k onun g en s v e tsk ap och afbrutit

förhand lingarna med ho llåndarne, men för-

hållandet var n o g , att de gårna lyssna t

till hollåndarnes forslag .

D å en gelsm ånn en ick e kunde g ö ra någ-

ra vidare invåndn ingar m o t sven skarn es

skål, erkände de öp p e t, att sta tssk å l icke

tillåtit dem att hand ia annorlunda, att

konungen a f D anm ark m å ste b ibehållas

vid sin mak t och att, om S v e r ig e komm e

till füllt herravälde ö fv e r Ö ster sjön , det

för framtiden b le fv e alltför sto r fara för

alla, som voro b e ro en d e a f d etta haf.

H årem o t invånde sv en sk a rn e , a tt om detta

från början b lifvit u tta lad t, kunde man be-

sparat s ig m ånga ord och a tt d et nu vore

g a g n lö s t att ingå på n å g o t v idare ordande

om saken . U nder alla forhållanden hade

engelsm ånn en öfversk rid it g rän sen för en

fredsmåklares b e fo g en h e t, for a tt icke tala

0111 hvad man b ord e vån ta a f en vån och

bundsförvan t, men nu v is s te man a f deras

e g e t erkånnande, att de m ed orå tt skjutit

skulden på hollåndarne, under d et att den

helt och hållet h v ilad e på dem sjålfve.

T y så län g e som man tro tt, att en g e ls 

månnen hand lat årlig t och på füllt allvar,

hade hollåndarne ick e a llenast v isat be-

nägenhe t för upp ehå lland et a f Rosk ilde-

freden utan alla inskrånkn ingar, utan åfven

talat om , att man b ord e g ifva konungen

satisfak tion .

D e sv en sk a såndebud en anhöllo slut-

ligen , att en g elsm ånn en v ille företaga

andra mått och s te g , m en d e s s e förkla

rade, att de n o g a ö fv e r la g t, innan de

fattat sitt beslu t. O ch kort dårefter fattade

ock så parlam en tet b e slu t att stå fast vid