S_KonugCarlXGustafsBragderII

S J Ä T T E B O K E N

623

1659. den läm p liga ste, i synn erh et som båda

konungarne upp eh ö llo s ig i närheten .

Beträffande fö rhand lin g ssä tte t förordade

sven skarne, att de sku lle sin sem ellan för-

handla så m y ck e t sk e kunde, och anlita

m edlarnes hjälp end a st i de sty ck en , dar

de icke kunde enas. V idare sku lle de

lä g g a R osk ild efred en till grund och sök a

endräk teligen ställa till rätta, hvad som

däruti befunnes bristfä llig t. Men dan-

skarne invände, a tt det funnes en kortare

väg , på hvilken man kunde förhandla,

och ö fverläm nade en skrift a f följande

innehåll : D å konun gen a f D anm ark helt

o föru tsed t b lifvit a f k onun g en a f S v e r ig e

öfverfallen och vid en tid, då han an såg

sig såkrast kunna åtn ju ta R o sk ild efred en s

vå lsignelser, an så g o de b illig t, att sv e n 

skarne aftrådde alla p la tser, hvilka i kraft

a f R osk ild efred en tillkomm o Danm ark ,

och att en tillfredsstå llande sa tisfak tion

gå fv e s för den uppenbara skada, som

Danmark g en om d etta anfall lidit. V idare

skulle alla d e ssa p la tser g en a s t utrym-

mas, alla danske fångar, äfven de som

blifvit från D anm ark bortförde, stä llas

på fri fot sam t slu tlig en Danm ark s bund s

forvanter inbegripas i freden.

Sven skarn e å sin sida b eg å rd e en

bekväm are förhand lingsp lats och a tt öfver-

en sk omm else mellan parterna om förhand

ling ssä ttet sku lle träffas, innan man sk red e

till verket. I tv istig a re fall v ille sven skarn e

icke m o tsä tta s ig fredsm ed larnes ingri-

pande, men om d et vo re danskarnes

mening, att m ed larne sku lle i en ligh e t

med H a a gk on ser ten eller under någon

annan förevändn ing ä g a beslu tanderä tt,

så kunde sven sk arn e icke b iträda en sådan

mening, som vo re n å g o t oerhörd t och för

konungen s h ö g a värd ighe t kränkande.

Revision a f

§ 4 7 . T v å dagar señare hö lls i dan-

^iktorne 1

skarnes tait en samm ankom st, hvarvid

Roskildefre-

, 0 1

den

aaa parternas komm issarier fö r e to g o en

gusti.

revision a f de särsk ilda artik larne i R o 

sk ildefreden. S v en sk a rn e framhöllo vid

föredragn ing a f den andra artikeln, att

danskarne icke iak ttag it densamma, i

det att de icke från danska ho fv et af-

lägsna t m ot sven sk arn e fien tlig t sinnade

ministrar, icke u p p sa g t allianserna utan

fastmera efter afslutad fred ingå tt nya

med Ö sterrike, Polen och Brandenburg och 1659 .

h e tsa t tsaren m o t sven skarne. Danskarne

förnekade, att sådant sk e tt före det sist

utbrutna k riget, men sven skarn e b ev isade

r ik tigh eten a f sitt på ståend e och faste

särsk ild t uppm årksamheten på den a f

A h lefe ld t i W ien afslu tade alliansen.

S lu tlig en enad es man om att behålla

artikeln , med den inskränkning, som a f

danskarne yrkad es, att med allianser

sku lle endast forstås offensiva. Rörande

den tred je artikeln framhöllo danskarne,

att den sto d e i strid med den allians,

som deras konung ingå tt med hollån-

darne, enär en lig t denna hollåndarne

å g d e frihet att låta sin flotta inlöpa i

O stersjön ; och om deras flotta komm e

till Sund et, b ehö fd e det icke sk e i fien t

lig t sy fte. S v en ska rn e frågade då: för

hv ilk et åndamål eljes en k rigsflotta sku lle

komma? Förevändn ingen att skydda han

d elsfartyg vo re m en ing slö s. S lu te t blef,

att denna artikel sku lle hånskjutas till

medlarne. V id fjårde artikeln företogo

danskarne en und ersökn ing a f några förut

i K öpenhamn uppråttade ak tstyck en , efter

hvilka denna artikel sku lle förtyd ligas.

D en fem te artikeln g a f danskarne an led 

n ing att fordra återlåmnandet a f alla dåri

nåmnda områden, men sven skarne in

vände, att d etta kunde icke beviljas.

D å kvållen nu inbröt, slu tades samman-

kom sten .

D årefter samm ankomm o medlarne i

sven skarn es tålt, hvarvid S idn ey öfver

lämnade en skrift, undertecknad a f alla

u tom a f T erlon , sam t anhöll, att då

denna vo re till konungen ståild och icke

innehöll n å g o t för honom kränkande,

den m å tte m o ttaga s och till konungen

befordras, enår den vo re för saken s

befråm jande till synnerlig t gagn . E fter

åtsk illig tvekan b le f den på T erlon s

anhållan m o ttag en , men då den var för-

seglacl och till konungen stålid, b le f

innehållet a f densamm a icke kunnigt.

S ch erin g R o senh an e erinrade em ellertid

dårvid, att d et vo re n å g o t ovan ligt, att

fredsm ed lare opåkalladt och utan anmo-

dan från någondera parten tillåte sig

dylikt. Sådan t vore vid forhandlingar

utan ex em p el, och man kunde icke an-