S_KonugCarlXGustafsBragderII

6 8 8

S J U N D E B O K E N

1660 . lämna dem till Danmark. D å den för-

näm sta danska adeln hade g o d s i Skåne,

skulle den med nödvänd igh et sträfva efter

att detta landskap åter komm e under

Danmark. V isser lig en m åste adelsmännen

svära konungen a f S v e r ig e tro- och huld-

hetsed , men det sven sk a reg em en tet skulle

aldrig komma att passa dem , och de

skulle aldrig komma att känna s ig så

införlifvade med S v e r ig e , att de icke skulle

lang ta tillbaka till Danmark. Man kunde

hålla det für alldeles säkert, att danskarne

i allan tid sku lle åtrå att åter komma i

besittn ing a f Skåne, huru m ycket de an

försäkrade m o tsa tsen , och denna plans

realiserande underlåttades m ycket däraf,

att de förnäm ste danskarne, som bodde

i Skåne, voro sp ioner, hvilka lurade på

forstå tillfälle att anfalla S v erig e. D e t

sku lle icke heller erbjuda någon svårig-

het för dem att vinna präster, borgare

och bönder på sin sida, och vid riksda-

garne hade de g od t tillfälle att u tforska

S v e r ig e s planer. D e nedärfda m otsatserna

mellan båda folken skulle aldrig kunna

utjämnas så, att någon uppriktig vänskap

mellan sven skar och danskar kunde upp-

stå. Ja, man kunde till och med befara,

att danskarne sku lle b eg a gn a sina van liga

knep och vid ständ ig beröring med sv en 

skarne öfverhöfvan upphöja och berömma

forhållandena i Danmark , hvilket hos en

del folk lätt kunde alstra förakt för det

sven sk a reg em en tet och framkalla orolig-

heter. D e t kunde ock så hända, att en

sven sk konung a f m issnöje med den sv en 

ska adeln, a f om by tlighe t eller till följd

a f förmälning med en dansk prinsessa,

komm e att gynna den danska adeln på

den sven ska s bekostnad , befordra den

till h ö g a ämbeten och g ifva den samma

privilegier som sven sk e undersåtar. D e ss-

utom , om danskarne åter komm e i b e 

sittn ing a f sina g od s, sku lle naturligtvis

svenskarne n ödga s draga sin väg. Carl

Gustafs förläningar skulle blifva og iltiga ,

såsom sk ett i Preussen och Kurland,

och k lagom ål uppstå, att lif och b lod

sålts för ett värdelöst papper. Under de

tunga krigsåren hade konungen i följd

a f penningbrist icke kunnat på annat sätt

löna sina tjänstemän an g enom förläningar,

och då sådant sk e tt utan slöseri och på 1660 .

g od a grunder, vo re intet att anmärka m ot

att d essa förläningar ägd e fortbestånd . D e t

hade icke funnits n ågo t annat sä tt att be-

löna välförtjänte mån, som därförutan sku l

le kännt s ig m issnöjde och tveka t att vidarc

riskera sitt lif för fosterlandet. Om de

danske adelsmännen sku lle vägra att ingå

på denna u pp gö re lse , sku lle man fram-

hålla för dem , att det icke vo re mera

än b illigt, att äfven de b id rog e till kost-

naderna for ett krig, som de själfve fram-

kallat. Under föru tsä ttn ing att de b lefve

god tg jo rd e , sku lle det för dem blifva till

mera b eh a g att lämna sina g o d s och draga

harifrån än att lefva under det för dem

förhatliga sv en sk a regem en tet. D e komm e

ock så att vålla guvernörerna m ycket o b e 

hag och sku lle vägra åtlyda deras påbud,

i synnerhet om de hade folket på sin sida.

Man kunde icke heller fordra ed a f dem ,

så län g e de su tte i danska rådet eller

eljes b ek lädde h ö g a riksämbeten , än min

dre kunde man förbjuda dem att komma

till sina g od s. Inom andra sta ter funnes

för öfrigt icke n ågo t exem p el på, att en

grann furstes rådsherrar och förnäm ste

adelsmän innehade g o d s och gård i en

annan furstes provins, framförallt i en

sådan, som tillhört ett rike, åt hvilket

de ville äterförvärfva denna provins. Så

länge d e sse hade bostad srä tt i Skåne,

så länge sku lle hos dem likaväl som hos

land tbefolkn ingen h opp et lefva att åter

komma under sin förre herre, då däremot,

om de lämnade Skån e, S v e r ig e sku lle

blifva i tryggare b esittn ing a f denna pro 

vins.

§ 20. D å de holländska sändebuden

M a n kommer

under afvaktan på nya ordcr gan ska

sa^en'

lamt bedrefvo underhandlingarna, k lagade

sven skarne öfver denna långsam het och

framhöllo deras undfallenhet för danskar

ne, som vidt sk iide sig från deras för-

farande g en tem o t svenskarne. A f deras

forklaring, att de fått order att påskynda

freden, n ödgad es danskarne emellerticl

bryta sin tystnad . Men danskarne ville

ingalunda afgifva sin forklaring skriftligen

utan endast muntligen gen om sina k om 

missarier. D e tta m o tsa tte sig på det

kraftigaste svenskarne, som an sågo , att