S_KonugCarlXGustafsBragderII

S J U N D E B O K E N

6 8 9

16 6 0 . danskarne icke i d etta fall sku lle hafva

n ågo t privilegium framfor svenskarne.

K onungen a f Danmark forklarade då

skriftligen , att han utan upp sk o f skulle

skrida till forhand ling och till medlarnes

a fgorand e hånskjuta, hvad som borde

åndras i R o sk ildefreden . T ill komm is

sarier hade han redan forordnat O lu f

b arsb erg , A x e l Urup och Peder R eed tz.

T ill T erlon hade Mazarin skrifvit, att

k onungen a f Frankrike kånnt sig upp-

fordrad att g en om sina ministrar officiellt

anhålla ho s konungen a f Danmark om

sa tisfak tion åt S v e r ig e for Trondhjem .

Icke d e sto mindre an såg T erlon , att, då

så m ånga fiender samm ansvurit s ig mot

S v e r ig e , man icke borde taga hånsyn

till hvad som vore b illigt, utan till hvad

som v o r e utforbart. Dårfor borde man

taga en m indre forlust på ett håll och

sbka dårfor få erså ttn ing på ett annat.

Om man under så brydsamma forhål-

landen upptrådde påstrid igt, kunde man

u tså tta s ig for vårre forlust, ån att nu

g å m iste om Trondh jem . Men hårutinnan

voro eng elsm ån och hollåndare a f olika

åsik t, ty de forre fruktade, att de senare

till å fven tyrs kunde komma a tt lå g g a b e 

sla g på Trondh jem till erså ttn ing for

sina kostnader. Och S idn ey låt tyd ligt

forstå, att E ng land s in tresse icke tillåt

hollåndarne att så tta s ig fast i T rond 

hjem. F or nårvarande beho fde England

enda st hålla en flotta, men om ho llån 

darne innåstlade s ig i Trondh jem , måste

engelsm ånnen ock så hålla en flotta i

Sko ttland for att g ifva akt på hollåndar-

nes gorand e och låtande i N o r g e , på

d et att icke n å g o t m åtte fbretagas till

norra Eng land s och Sko ttland s skada.

Forhandlin-

§ 21. D e sv en sk e komm issarierna

gama borja.

b eg å fv o s ig nu från H e lsin go r tillbaka

24 ma>s.

t j j j

j^ g r e t o c ]1

mecllarne forfogade sig

o ck så foljande dag dit sam t anhollo om

25 murs.

nya lejd eb ref for danskarne, for hvilkas

såkerhet p falzgrefven a f Sultzbach iklådde

s ig garan ti, tilis lejdebrefven hunne an-

lånda. D årpå fo r e slo g T erlon ett stille-

ståncl, hvilket han an såg nodvånd igt till

forekomm ande a f forhandlingarnas sto-

rande. H årigenom sku lle ock hårtigen

a f G ottorp få andrum att håmta sig , i

synnerhet som man med all makt trångde 1660 .

på honom . Men svenskarne gjorde invånd-

ningar dåremot, då danskarne på detta

så tt sku lle få en alldeles sårskild fordel,

i det att de på grund a f stilleståndet

komme i åtnjutande a f fri handel och

tillförsel, under det att de sv en sk e sol-

daterna sku lle lida hungersnöd .

Kort dårefter uttalade sig ock så för-

myndareregeringen mot stillestånd, enår

danskarne dårunder endast skulle vinna

tid sam t sm ida onda anslag, och framhöll,

att man lika fort kunde sluta fred som

ingå stillestånd. Om hollåndarne b lott

ville undandraga danskarne sin hjålp, skulle

det vara tillfyllest for att hålla danskarne

i tygeln . Hårtigen a f Gottorp m åste med

tålamod och ståndak tighet fördraga sitt

lidande. Hvad betråffade gån g en a f för-

handlingarna an sågo svenskarne detbå ttre,

att man först ordnade saken med med-

larne och dårefter hölle en sammankom st

med danskarne och på en g ån g gjorde

allt fårdigt. D e tta vore kortaste vågen

att komma till ett slut. Om man dår

em o t förhandlade direkt med danskarne,

kunde sinnena lått råka i svallning, och

hela forhandlingen afbrytas. Man skulle

för öfrigt b egagn a s ig a f medlarne, om

mellan parterna någon m eningsskiljaktig-

het yppades, som eljes icke kunde b ilåggas.

Medlarne åter ville hellre, att båda

parterna skulle sammankomma och för-

söka, huru lång t man kunde enas, sam t att,

dårest m en ingssk iljak tigheter uppstode,

medlarne sku lle ingripa. V o g e lsan g an-

mälde m issnöje öfver att sven ska skepp,

som lågo utanfor Köpenhamn , uppsnap-

pade de fartyg, som förde proviant till

staden , ett förfarande som hollåndarne

icke kunde tillåta. Men detta klagomål

tillbakavisades icke b lott a f svenskarne

utan åfven a f S idney, ty hvarfor skulle

man icke hafva rått dårtill mot en fiende,

då intet stillestånd var ingånget? Dårmed

var sammankom sten slut.

§ 22. D å man hunnit till granskn ing

F red sa rtik-

a f Rosk ildefredens artiklar, uppstod mel-

larne S f'a n ~

lan svenskar och danskar olika m en ing

as' 27 ma,i"

angående den andra artikeln, som rörde

ingåendet a f allianser. Danskarne an sågo,

att artikeln endast afsåg offensiv- men