S_KonugCarlXGustafsBragderII

S J U N D E B O K E N

6 9 3

1660 . hamn ob servera t D e R uy ter s roreiser, be-

gå fv o s ig då ut till honom och beordrade

honom att m eddela den sv en sk e amiralen,

att opera tionen endast företag its für be-

fordrande a f freden och ingalunda skulle

lända honom till någon skada. O rsaken

var em ellertid , att holländarne befarade,

a tt de sv en sk a sk eppen sku lle efter

fred sslu tet i Preussen darifrån öfverföra

trupper till Danm ark och hindra freden

och därjäm te äfven ku llkasta E lbingför-

d raget och elucidationerna. Holländarne

trodde s ig a f hvad S idn ey på sven sk ar

nes anstiftan brag t på tal angående

d etta fordrag hafva fo g for en dylik

m isstanke.

D e tta holländarnes förehafvande upp-

to g s m yck e t illa a f sven skarne såval som

a f fransmännen och engelsm ännen , och

sven sk arn e sad e rent ut åt holländarne,

att de voro tro lö se , då de så hög tid lig t

lofva t inställandet a f alla fien tligheter och

tillika förmält, att, om de finge andra

order, sku lle de, fjorton dagar innan de

fö r e to g e n ågo t, g ifva sven skarne med-

delande därom. T vä rtem o t tro och lofven

hade sven skarn e nu blifvit orättfärd igt

angripne, sam tid ig t med att holländarnes

sändebud på förhand lingsp latsen öppet

förklarat, att man nu icke längre behö fde

tvifla på freden. Ö fver denna sk ym f an-

förde sven skarne skriftligen k lagom ål hos

de ö frige medlarne, och denna skrifvelse

lämnades till T erlon , ju st då holländarnes

sändebud voro gä ste r hos honom . T erlon

b le f synnerligen förtörnad öfver denna

sak , som g a f an ledn ing till ett häftigt

uppträde, hvarvid m ånga hårda ord

fa.ll-

des och hvarunder T erlon b esky lld e ho l

ländarne för tro lö sh et och otillständ igt

förfarande. Holländarne hade intet annat

att urskulda sig med, än att operationen

m o t den sv en sk a flottan föranledts a f att

sven skarne icke ville bekväm a sig till

fred. Och dock hade de vid sin återkom st

till K öpenhamn dagen förut endast haft

idel beröm öfver sven skarnes fredskärlek

och sa g t, att de icke hade någo t vidare

att begära. Ä fven S idn ey förehöll hollän

darne deras tro lösh et såsom för öfrigt icke

varande n ågo t o van ligt från deras sida och

u ttalade sig kraftigt till förmän för sven-

skarne sam t slutade med, att g en om ett 1

slikt uppträdande en så svår sk ym f äfven

tillfoga ts Frankrike och England , att den

icke kunde lämnas ohämnad. Därefter

afsändes kurirer till Frankrike och E n g 

land. Men holländarne läto sig icke af-

skräckas utan fortg ingo på samma sätt,

i det att de utan fransmännens och engels-

männens vetskap och gillande skickade

svenskarne ett fredsforslag, alldeles som

om det tillkomme dem u teslu tande att

diktera lagar och med krig anfalla en

och hvar, som icke underordnade sig dem.

Häröfver uttalade fransmännen och engels-

männen, fastän utan verkan, sitt m isshag.

I omförmälda förslag fordrade holländarne

bland annat, att tredje artikeln i Ros-

k ildefreden sku lle upphäfvas och att åt

dem säväl som åt fransmän och engels-

män frihet skulle gifvas att med krigs-

fartyg passera Sundet sam t att konungen

a f S v e r ig e sku lle förvägras att med några

som helst pålagor besvära de fartyg, som

passerade Sundet.

§ 26. T erlon och engelsm ännen in funno

sig hos de sv en sk a sändebuden och för-

klarade, att de icke vidare ville förhandla

med holländarne, förr än d e sse gifvit upp- / /

rä ttelse för sitt skym fliga hand lingssätt.

D e framställde tillika förslag, att sven-

skarne skulle själfve direkt förhandla med

danskarne och såsom medlare vid tvisten

endast använda fransmännen och en g e ls 

männen men u teslu ta holländarne, hvilka

g en om sitt uppträdande gjort s ig ovär-

d ig e m ed lareskapet. Danskarne önskade

ock så att så snart som m öjligt komma

till förlikning med svenskarne, ja till och

med att u testänga holländarne, då man för

länge sedan var u tledsen på deras oför-

syn th et och icke vidare kunde smälta

deras skymford.

Sven skarne gladd es öfver att dan-

skarne ändtligen ärligt önskade fred, men

v isste icke, huru de nu skulle förfara.

T y om holländarne nu skulle u testängas

från förhandlingarna, kunde man befara

ett krigsutbrott, och holländarne voro

redo och hade en öfverlägsen flotta. Om

man icke vidare b egagn ad e sig a f deras

medling, hade m an ick eh e llern å g o tg od ta tt

vänta a f dem, som alltid i denna sak sett